Hej! Kan jag hänga med er? Har försökt i 1,5 år utan resultat. Utredningen är klar och visar pco för min del och något nedsatt antal spermier hos min partner. I nästa vecka ska vi ha vårt sista möte med läkaren och då kommer vi troligen ställas i kö till ivf. Jag är så matt och på vippen att ge upp. Hur länge orkar man med det här?
Oj. Ser att många får vänta väldigt länge för en spolning av äggledare/livmoder, jag går hos en privat kk kopplad till landstinget då ingen annan gör utredning i vår hemkommun. Vi va på sista uppföljningssamtalet i torsdag och då belastade hon att jag skulle få göra en spolning innan ivf remissen skickas iväg, spolningen görs imorgon. Med det sagt, kolla om det finna andra som kan utföra spolning om det är långa väntetider hos er gyn.
Jag är fruktansvärt nervös för spolningen, nu ska jag bara göra livmodern eftersom att det ändå kommer bli ivf för oss oavsett, men fy..
Du behöver inte oroa dig för spolningen alls! Jag gjorde det för ett par veckor sen och det kändes bara som LÄTT mensvärk. Absolut så man kan stå ut! :) jag fick order om att ta 50 mg (tror jag det var) diklofenak en timme innan spolningen så livmodern slappnar av :)
Vad var det som kändes som värst för dig? För mig var det när dom blåst upp ballongen som värken kom. Tog du något innan som jag skulle? :)
Såg allt bra ut eller hitta dom någon blockering? Och skönt att få komma igång med ivf! :)
Ni ger mig hopp och tro på att jag fixar det jag med ? Igår fick jag min kallelse och recept. 2 tabletter med antibiotika kvällen innan och en stolpilla diklofenak 1 tim innan samt texten, utan smärtlindring kan undersökningen inte utföras!! Känns tryggt. .
JAG ÄR GRAVID!!! Jag kan inte fatta det! Jag är helt skakig och har gråtit till och från i 45 minuter! Nu hoppas jag bara att den lilla vill stanna där inne!!
Spolning och levaxin gjorde susen i mitt fall. Jag hoppas det går bra för er andra och jag ska hålla mina tummar för er!!
Jag hoppar med här, mina erfarenheter såhär långt av vår utredning är långt ifrån positiva....
Jag och min sambo hade i april (2014) försökt bli gravida i ett år och sökte hjälp och begärde en utredning på fertilitetsmottagningen i Gävle. Jag är 25 år och har aldrig varit gravid, regelbunden mens och har ÄL på dag 13 vid prov med ÄL-stickor och min sambo 35 och har två aborter från tidigare förhållanden, men inga barn. Från att jag sökte hjälp via mina vårdkontakter till att vi faktiskt fick komma på undersökning tog det fem månader. FEM JÄVLA MÅNADER! Är inte det lite länge? Vi hade tagit prover innan, mina prover såg jättebra ut, sambons var lite ojämna (fler antal levande spermier än normalt, men lite färre snabba än normalt), men på det hela taget så tyckte de inte att man på provern kunde hitta nån självklar anledning till varför vi inte blir gravida.
På utredningen, som bestod av ett vul av mig, sambon pratade vi knappt om och nån undersökning av honom gjordes inte, konstaterades det att jag hade ägglossning och att slemhinnan var 7 mm. Läkaren sa att med tanke på min unga ålder så kan man vänta lite till, nån spolning var omotiverad då jag ej var opererad i magen och pregotime meningslöst eftersom jag hade ägglossning. Anledningen till att vi inte blev gravida beror nog på att jag tänkte på det för mycket. Så jag uppmanades att kartlägga min ägglossning men att inte tänka på att bli gravid.
Okej skönt, allt är normalt tänkte jag först, men rätt svårt att hålla stenkoll utan att tänka på det. Vi provade lite till på egen hand. Men när mensen fortsätter komma blir man bara så knäckt. Jag sökte igen och bad om att få göra den där spolningen ändå, utfall att, bara för att för ha kollat allt. Jag skriver, enligt vad jag själv tycker, rätt utlämnande om hur dåligt jag mår och hur det uteblivna pluset påverkar mig. Dagen efter får jag ett svar från en barnmorska som skriver att hon läst min journal och där står det att man ska avvakta. Mailet går inte att svara på. Gråtande ringer jag kliniken och ber dem omprova beslutet men får av nästa barnmorska samma svar, i min journal står det att man inte gör nått mer nu. Får iaf en tid men min läkare som ringer upp veckan efter. Han upprepar vad han sa vid vår undersökning, ingen magoperation, ingen spolning. Så avslutar han med att säga typ " ja, ni måste ju ha samlag om det ska bli nått". Jag börjar skratta, för vad ska jag göra egentligen..? Jag har en läkare som tror att jag går hemma och väntat på en jungfrubefruktning...
Min fundering, går det till såhär? Just nu så känns det minst lika jobbigt att behöva ta kontakt med mottagningen igen som de faktum att vi inte blir gravida. Funderar på privata alternativ, gärna Uppsala, någon med erfarenheter som kan rekommendera?
Nu har vi varit på vårt första samtal. VUL gjordes på mig å Blodprover togs. Hon kom fram till att jag har Pcos och min sambos spermieprov va inte så bra vilket ger två dåliga kombos. Inte katastrofdåligt så det finns hopp iaf. Spermierna är för få och inte så snabba. Han ska nu få lämna ett nytt och beroende på vad det visar vet vi hur vi går vidare. Är det bättre blir det ägglossningsstimulerande och är det samma va hon inne på IVF direkt. Hon menade att det spelar ingen roll vad hon gör med mig å min oregelbundna mens om inte spermierna är ok. Mina äggreserver va dock bra vilket känns skönt.
Känns skönt att ha besöket gjort å se ett steg framåt.
Ang sex flera gånger om dagen så stämmer de inte att man måste vänta för att de ska fyllas på. Det finns gott om spermier och de finns ingen risk att de skulle ta slut. sex varannan för att de inte ska bli påtvingat och för att de egentligen inte gör chansen större om man har de flera gånger om dagen eller inte. Vill ni ha sex varje dag är de bra men varannan till var tredje dag kring äl är det bästa för psyket. Det som kan hända är att de ligger orörliga och föda spermier i vägen i sidan och få kan de vara bättre att vänta ett ögonblick i mellan.
Själv tror jag att så länge de är kul och man prickar någon dag kring äl så har man gjord sitt bästa.
sex ska inte bli tråkigt bara för att man försöker
Har precis mailat sophiahemmet där vi ska göra utredning om två dagar.
Jag kan inte riktigt släppa att vi båda måste betala vid besöket, jag vet att jag pratat om detta förut, men gör det igen:)
I vårat fall så vill vi utreda MIG, om det sedan blir aktuellt så vill vi utreda min pojkvän, vill inte att det automatiskt ska ske en utredning för oss båda.
Och JA det handlar kanske mest om pengar, för visst fan e det bra att utreda båda 2 direkt:) men 350 kr eller 700 kr är skillnad.:(
Eftersom min pojkvän i sina unga år gjort TVÅ tjejer gravida, som lurade honom att dom skyddade sig så känns det som bortkastade pengar att han ska betala för en egen utredning?
Är det någon mer här som har kommit fram till att ni ska få ivf?