Ni som berättat för era barn!

Barn är ganska intelligenta trots deras ålder.

Har två barn via ÄD, och jag berättade för nr 1 när h*n var fyra år. Innan dess visste h'n inte en om att det fanns en tid då h'n inte funnits (fick världens gråtattack när h*n insåg att vi hade levt men inte h*n ) så det kändes lite tidigt att börja ta upp hur bebisar kommer till. När h*n precis hade fyllt fyra började h*n själv fråga om hur det gick till när h*n föddes och då berättade jag det, det blev som en mysig saga som h*n älskade att få höra. Efter ett tag frågade h*n hur bebisar kom in i magen och då berättade jag det, med tillägget att ibland kan inte föräldrarna få barn själva utan då måste de få hjälp och vi fick hjälp av en jättesnäll doktor och en jättesnäll tant. Vid senare tillfällen har jag lagt till lite mer detaljer och nu när h*n är lite äldre kommenterar jag ibland att det finns lite av den snälla tanten i h*n och att h*n gärna får träffa henne när h*n blir stor.

H*n har reagerat fullständigt naturligt på detta och verkar inte tycka att det är något konstigt alls, barn är ganska okomplicerade när det gäller de stora frågorna i livet. Just nu är liksom Lego lite mer intressant... Det kommer säkert komma fler frågor när h*n blir äldre och det mer går upp vad detta egentligen innebär.

Milda makaroner, vad tycker ni om detta?
www.familjeliv.se/forum/thread/73764281-aggen-gick-till-fel-par-vad-tycker-ni

Ber TS om ursäkt för att jag länkade till den där artikeln.
Trodde inte tråden skulle spåra ur så här.

Till er som vill fortsätta diskutera, gör det i ovan nämnda tråd.

Vi har pratat om det längre än barnen kan minnas, just för att det alltid ska ha varit en naturlig del av deras liv och att det inte ska bli en chock eller märklig överraskning... Vi har pratat om att pappa inte hade några pappafrön och att vi fick från en annan man på sjukhuset, och att man sedan satte ihop äggen med pappafröna...

Jag har två ÄD-barn (4,5 och 2 år) och tror inte att det finns någon tidpunkt som är för tidig. De tar till sig den informationen som de är mogna och redo för, resten passerar rätt så obemärkt förbi. Vi har alltså pratat om att de har kommit till via ÄD redan innan de kunde prata och vi nämner det varje gång vi åker förbi Huddinge sjukhus. Mina barn har inte varit så intresserade än men jag vet att när de väl blir det så kommer ingenting att komma som en chock, de kommer att ha hört allt förut även om det inte tidigare har väl några ytterligare tankar eller funderingar. Vi har också den där boken och har läst den ibland men den är ingen vidare favorit.

Fast "kröp genom huden"? Jag skulle inte låta ett barn få stanna med en sådan missuppfattning, faktiskt. Tänk om han börjar tro att insekter som krälar på hans hud, ska krypa in i hans kropp och utvecklas till barn - eller monster..? Det där var konstigare än storken!

Jag blir faktiskt  ledsen å ts vägnar när vi kapar tråden så.
Det finns ju en annan tråd som tar upp detta.

Jag sa sitt mitt barn, från fyraårsåldern ung när hon började undra, att för att göra barn behövdes ett ägg och en spermie, två pusselbitar, som fick växa i mammans mage och att vi fått ett ägg från en annan snäll kvinna för att mina var slut. Den sanningen räckte, och i takt med att hon blev äldre kunde vi bygga på berättelsen.

Villen hets det är i den här tråden, intressant :) Är det ÄD-mammor, barnlösa eller andra slags mammor tro? :) Jag tror inte den mottagande kvinnan bidrar med sina gener, nej. Jag tror inte heller man blir musikalisk bara för att ngn av ens föräldrar är det. Däremot tror jag på att det sociala arvet är av lika stor vikt som det genetiska arvet och därav kanske man blir musikalisk. Önsketänkande, forskning, slumpen - spelar kanske inte så stor roll?