De som väljer att få "icke-biologiska/genetiska " barn brukar känna kärlek till dem ja. quote=73687609][quote-nick]Anonym (--) skrev 2014-07-27 17:38:57 följande:[/quote-nick]
Brukar pappor känna kärlek till barn som inte är deras biologiska? Erfarenheter?
[/quote]
Mår man dåligt i förhållandet så gör man såklart klokt i att försöka ändra det som får en att må dåligt, om möjligt, eller avsluta relationen. Oavsett om det handlar om saker man själv eller partnern kan rå för eller ej. Men som någon skrev bör du inte ta ett sådant beslut nu, det är fortfarande nytt och informationen överrumplade dig... Vänta tills du kan se mer klart på saken, och känn efter då. Det är trots allt rätt extremt att lämna sin partner för att denne inte kan få biologiska barn.
Fast det handlar ju inte bara om att tänka, utan även om att KÄNNA. Och känslorna styr man inte så lätt över...
Man behöver inte vara känslomässigt störd för att inte se sig kunna älska ett icke-genetisk/biologiskt barn, biologin är trots allt fortfarande en stark kraft, och känner man så ska man givetvis avstå från att få barn på det sättet.
Ungefär lika självklart som att man kanske inte älskar sitt genetiska barn. Dvs är man lite känslomässigt störd kanske man inte gör det.
Generellt sett så älskar givetvis föräldrar inte sina barn mindre för att de inte delar det genetiska. Har man valt att få barn på så sätt älskar man i regel sina barn precis lika mycket som alla andra. Däremot så finns det som sagt inga garantier för det, och känner man att det genetiska bandet är viktigt innebär inte det att man är känslomässigt störd eller hur det uttrycktes tidigare och man gör såklart rätt i att avstå från att få barn så så länge man har de känslorna.
Tack för att du förtydligade det, många i tråden verkar glömma det. Som mamma till ett äggdonationsbarn har jag genomgått precis allt som vid en vanlig graviditet. Samma sak för en man som får dela sin partners graviditet vid spermiedonation (vill absolut inte heller förringa adoptivföräldrars betydelse). Min upplevelse skulle inte ha varit annorlunda eller mina känslor mindre om min dotter kommit från mitt eget ägg. Ett ägg är ju bara en cellklump.
Varför skulle man vara mindre förälder för att man inte delar gener? Att vara förälder handlar väl om att finnas för sitt barn och få följa sitt barns utveckling. I tidigare inlägg pratas det om att föräldrar som inte är genetisk förälder skulle älska sitt barn mindre. Tror nog det kan vara tvärtom, att ett barn som tillkommit genom någon form av donation eller adoption är högt efterlängtat och väldigt älskat. Förhoppningsvis skaffar man också barn för barnets skull och inte bara för sin egen skull och om ska se till ett barns bästa, vad är bättre: att vara älskad och efterlängtad av föräldrar som man inte delar DNA med eller att exempelvis växa upp hos icke fungerande genetiska föräldrar ?
IVF innebär helt enkelt att äggen befruktas utanför livmodern. Detta kan göras även på en fertil kvinna. Insemination innebär att spermierna, donerade eller ej donerade, förs in i kvinnan där de får leta upp ägget och befrukta det. I synnerhet om speemieantalet är lågt kan insemination ge alltför dåliga odds att lyckas för att man ska välja det.
Men IVF...är inte det när det är kvinnan som är infertil! Insemination heter det väl när det handlar om att få annans sperma?
Om det är så ja.
TS sambo saknade tydligen spermier helt? och då kan det ju aldrig bli tal om annat än att man får använda donerad sperma?
Det är dock svårt att veta hur man känner inför vissa saker innan man har ställts inför det faktumet...
Kan man aldrig acceptera barn som inte är gjorda av hans spermier och hennes ägg får man vara ärlig med det i början. Ja... jag tycker som sagt att det är löjligt att ens tycka donationer är ett hinder då mamman ändå får bära barnet.
Det ska inte finnas någon skam att vara infertil. Jag känner en större mängd infertila (egna ägg dock men det hjälper inte i Sverige) och klart de kan må dåligt över att inte kunna ge sin partner barn på det traditionella viset. MEN. Deras partnet stöttar och finner än väg till barn eller väljer att leva utan barn av eget val för att de älskar sin partner. Kärlek är för mig viktigare än att ha principer om hur man får barnet. Vill man inte adoptera/ta emot donationer. Sure. Men då ska man vara ärlig mot sin partner i början av förhållandet.