Lämna infertil sambo?

Hej TS,
Jag tycker inte du behöver skämmas över dina tankar och känslor. Att ha svårigheter att skaffa barn väcker stora och existentiella frågor och kan framkalla en hel del "fula" och ej socialt acceptabla känslor och tankar. Har man inte varit där själv tycker jag dock inte man bör uttala sig överhuvudtaget...
 
IVF är ingen särskilt rolig behandling och det är trots allt kvinnan som går igenom den, dvs det är du som måste utsätta dig för behandling trots att det inte är dig det är "fel på". Dessutom är det ju naturligtvis så att med två fullt friska parter som har regelbundet samlag så är ju självklart chanserna betydligt större eller kanske snarare fler (och betydligt trevligare ;) ) än vid enstaka IVF-behandlingar. Vid ev behov av ICSI som ngn lite lättvindigt slängde sig med så är chanserna ännu lite mindre, dvs det finns en riskfaktor till i o m att man då måste sticka hål på ägget och det är inte alla ägg som klarar det. Anyway, tråden handlar inte om sannolikheter vid IVF, den informationen är ju ytterst individuell för er som par och den kommer du få av läkare, men det jag reagerar på är att många tror att det "är bara att göra IVF". Det är inte så bara! Utan kan vara rätt tufft både fysiskt och psykiskt och relationen kan ta stryk.

I den första chocken över att något är fel och att det inte kommer gå så lätt tror jag heller inte det är särskilt märkligt att man inte är så sugen på spermadonation. Alla hoppar inte högt av glädje av tanken på att få ett barn med sperma från en främling som man inte har en aning om vem det är. Tro det eller ej men många lägger vikt vid att barnet utseendemässigt är likt en själv/pappan och att man vet vem pappa är. Långt ifrån alla män är heller sugna på detta som någon skrev ovan. För egen del, tycker jag faktiskt äggdonation eller spermadonation är mer att likställa med adoption än ett biologiskt barn, fast som ett något bättre alternativ då man kan se till att barnet (nåja ägget) har de bästa förutsättningarna att utvecklas redan från befruktningsstadiet.
Alla är inte heller intresserade av adoption utan vill faktiskt ha ett eget biologiskt barn. Sen kan folk sitta här och säga att det är egoistiskt om dom vill. Dom som dömer hårdast tenderar dock oftast att ha egna biologiska barn. Och uttalandena brukar alltid vara i linje med "Jag hade HELT KLART adopterat om jag inte hade kunnat få lilla Kalle/Lisa". Ja, just det. De har inte heller valt att adoptera i första hand.... 
Jag tycker inte heller du ska fatta några förhastade beslut när du nu ev är lite chockad och ledsen över ett tungt besked men dina känslor och tankar är fullkomligt förståeliga under omständigheterna och du lär knappast vara varken den första eller sista som lämnar en relation pga att det inte blir några barn (av vilken anledning det än må vara).

Har du själv gjort IVF (eller rättare sagt flera IVF-behandlingar, för det är ju långt ifrån det vanliga att folk lyckas på första försöket?) Det finns rätt många trådar här inne som rätt tydligt beskriver vad det kan innebära både fysiskt och psykiskt och för relationen både att vara ofrivilligt barnlös och att genomgå IVF. 

Visst kan man tycka att det är kallt men rent krasst så har TS möjligheten att välja att försöka skaffa barn på naturlig väg med en annan man om hon inte vill utsätta sig för IVF (eller om det inte lyckas)  eller om hon inte vill ha en spermadonator utan att ha en biologisk pappa till ev framtida barn. Man kan säga vad man vill men jag tror inte det är särskilt ovanligt att förhållanden tar slut för att det inte blir barn (finns både män och kvinnor som lämnar). Kanske beror på alltifrån ålder och övriga omständigheter, om man tror att det finns en enda själsfrände eller att det finns fler personer där ute som man skulle kunna passa ihop med. Kanske är det annat i förhållandet som TS inte är tillfreds med och detta är droppen som får bägaren att rinna över? Om man inte tror att man kommer få ut det man vill ur ett förhållande skall man då ändå stanna kvar?