BF Mars 2015! :) Någon som vill följas åt?

Ja hon gnäller ju mest hela dagarna men om det beror på att hon inte får bajsa eller om det beror på något annat låter jag vara osagt.

Hon fick iaf bajsa nu för en stund sedan (efter över 4 dygn). Inte överdrivet mycket och åt det lösare hållet. Nåja.. återbesök på bvc på onsdag så vi får väl se vad de har att säga

Jag hade slutat amma för länge sen (åtminstone dagtid) om det bara gick. Men hon vägrar ju allt annat och det känns inte rätt att neka henne bröstet och TVINGA henne att äta.

Känner att jag måste få ventilera mig lite här..

Ikväll hände det som jag fasat för och liksom bara väntat på sen Selina föddes. Hon slutade andas:(

Hon var i hallen med sin storebror och han skulle gå upp till övervåningen och stängde grinden. Selina blev sur för att hon inte fick följa förstås.. inte så att hon gallskrek men hon blev lite grinig. Sambon skulle gå dit och plocka upp henne men innan han hann dit blev hon helt tyst.. när han tog upp henne andades hon inte (vid det laget hade jag också gått ut i hallen). Sen blev hon helt blå, ögonen försvann och så föll hon ihop. Jag slet henne från sambon och skrek bara att han skulle ringa ambulans. Hon kom igång och andades efter några sekunder (kändes förstås som en evighet) och var bara ledsen efter det. Ambulansen kom och kollade puls, andning och saturation och allt var normalt. De pratade med läkaren som tyckte vi skulle avvakta en halvtimme och se om hon blev som vanligt igen när ambulansen farit (hon var lite spak när de var här).

Hon verkade inte annorlunda innan hon somnade så jag hoppas allt är okey men.. Hur fan ska jag kunna slappna av nu? Vad är det som säger att det inte blir likadant nästa gång hon börjar gråta? :( nu sover hon i min famn men det blir nog inte mycket sömn för min del inatt :(

Ingen som vet:/ hon brukar kunna skrika så hon liksom blir tyst någon sekund och sen tvärt drar in luft igen om hon ramlat och blir riktigt ledsen men nu var hon ju inte så ledsen så jag fattar inte.. och just att hon verkligen inte andades och föll ihop? Hon är inte förkyld heller så man kan inte skylla på något sånt. Jag känner mig inte trygg alls nu. Fy fan vilken hemsk upplevelse..

Under mina drygt sju år som mamma har man ju många gånger funderat på hur man skulle reagera om något av barnen slutade andas eller satte något i halsen. Minns att jag under dessa sekunder hann tänka "så det här var det? Det var bara 9 månader vi fick med henne? Nu är det över!".

Natten blev lugn, lite FÖR lugn (missförstå mig rätt). Hon sov hårdare än hon brukar. Själv har jag förstås inte sovit en blund inatt, legat och tittat så hon andats.

Imorse var hon ovanligt grinig och klängig och efter gårdagen vågade jag förstås inte sätta ner henne en sekund. När vi for för att lämna storebror på skolan hann hon somna i bilen (kort sträcka och hon brukar ALDRIG somna i bilen). Hon fortsatte sova trots att jag bar in henne och klädde av henne och bökade på, hon som annars är så lättväckt. Sen sov hon stenhårt i drygt två timmar trots att min telefon ringde och jag låg bredvid henne och pratade.

Fick en läkartid vid 1 men det gav inte så mycket. "En gång är ingen gång" och det var inte så mycket att oroa sig för (vilken förälder skulle kunna se sitt barn sluta andas och försvinna bort och behålla lugnet?). På väg från läkaren slocknade hon igen innan vi ens hann ut från parkeringen och sover än, trots massa bökande när jag bar in och klädde av henne. Hon är inte sig lik helt enkelt och det oroar ihjäl mig :/

Jo affektkramp är ju vad de skyller på iaf. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Dels var hon ju inte SÅ upprörd när detta hände (fast jag har läst att de behöver inte vara så arga för att det ska utlösas). Sen är det bara så att min magkänsla säger att det är något annat. Jag har svårt att lita på att det ska vara något ofarligt och att det inte är någon fara om det händer igen. Jag känner mig som en galning när jag tänker såhär men jag har ju liksom haft en gnagande känsla i kroppen sen hon låg i magen, att något är fel!

I vaket tillstånd är hon bara gnällig, men annars som vanligt. I normala fall, om detta inte hänt, hade jag nog inte brytt mig om hennes gnällighet utan tyckt att det bara var en sån dag och så hade jag tröstat henne. Nu analyserar jag förstås varje liten grej.. :/

Jag har funderat på det här med andningslarm nu idag men det finns ju rätt många att välja mellan. Antar att vi måste ha ett att fästa i blöjan då vi samsover. Men hur fungerar det egentligen? Är hon för stor och rörlig för det? Hur fäster man det? Blir det obekvämt?

Idag har vi varit ner på bvc och vägt.. 9 månader och 3 veckor = 8700g och 72cm. Lång tjej! Vi tog upp hennes utslag och fick "skäll" för att vi inte smörjer än. Jag tycker väl att det är onödigt att smörja då det ändå inte hjälper. Dessutom var det ju sagt att om det inte var bra efter 3 veckor skulle vi börja kolla upp orsaken till utslagen. Nu har det gått 7 veckor och ändå ska vi "fortsätta smörja". Bättre att kolla upp orsaken och ta bort problemet istället för att behandla symtomen tycker jag!

Nästa sak jag fick skäll för var nattamningen. Det är ju enda sättet att få henne att somna och somna om, hennes trygghet! Men nej.. sluta nattamma och absolut inte låta henne sova bredvid mig. Lägg henne i spjälsängen och stryk henne över ryggen, absolut inte plocka upp.

Känns väl som att det sista jag vill göra just nu är att lägga ifrån mig henne, ta bort hennes trygghet och låta henne skrika.. inget jag skulle vilja i vanliga fall h absolut inte efter måndagen!

Jo men vi HAR ju smörjt (och smörjt och smörjt). Sedan sju veckor tillbaka har vi smörjt, varje dag, med kortison. Det var BVC-sköterskan själv som sa för två veckor sedan att vi skulle börja trappa ner eftersom det ändå inte försvunnit.. sen typ fyra dagar tillbaka slutade jag smörja helt. Det finns ju ingen anledning att fortsätta smörja om hon fortfarande får i sig det hon inte tål.

Alltså jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Någon högre makt måste ju hata mig och tycka att det inte är nog som det är!

Nu när det är nog kaotiskt och jobbigt så vaknar äldre dottern upp och kräks! Har varit hemma nästan två månader från dagis för att vi ska slippa skiten, började i tisdags igen och har gått 9 timmar den här veckan. Nu kräks hon!

Fanfanfan! Jag ber till gudarna att Selina ska klara sig! Och helst att jag också ska klara mig! Har redan gått ner till 46kg nu och är nog slutkörd av all stress den här veckan.. det sista jag behöver nu är en magsjuka, dessutom när Selina är så mammig och inte vill vara hos någon annan!

Giv mig styrka!