Grattis Lavish 
Apropå magar så sist när jag fick tvillingarna så kom mina två pojkar och hälsade på på BB. Jag satt på sängen med bebisarna framför mig då den yngste då 4,5 år frågar om jag har en till bebis i magen, tack för den liksom och nej det räckte bra med två 
Jag kan inte sova.
Vaknade av en så rejäl sur uppstötning att det var mer som en spya i munnen. Fy faaan. Gjorde skitont och orsakade hostattack.
Jag har drömt en massa förlossningsrelaterade grejer också, inget positivt. Nu har jag tagit en omeprazol och tänker sitta upp tills den verkar, men ingen idé att gå tillbaka till sängen mer.
Jag har börjat noja över att bebisen är slö. Hon rör sig fortfarande, men jag tycker att hon verkar trött och seg. Borde jag åka in och få en ctg-mätning? Är era lika aktiva på sluttampen, eller har era tidigare varit det om ni har ett par veckor kvar nu? BF +2 idag.
40+4 och jag har lyckas bli sjuk. Hur tusan jag blir det när jag knappt träffar nåt folk?
Halsont (dock bara ena halsmandel), spänninghuvudvärken är utbytt mot förkylninghuvudvärk och jag känner mig allmänt dålig. Så typiskt. :(
Jaha det var den nattens sömn som jag såg fram emot igår:( vaken från 2.50 och dottern somnade om och sov oroligt fram till 4.50 då hon gick för att prova bajsa men det kommer inget. Orolig igen fram till 5.50 då hon ville kräkas. Det enda som kom var typ en matsked knallgult slem. Nöjd en timme tills hon behövde spy igen.. samma sak, kanske 2 matskedar gult slem. Sen dess har hon sovit och sover än. Gnällt lite över magen inatt och det slår mig att senast hon var på toa var i torsdags och då var hon stenhård i magen. Hoppas att det ska vara orsaken och inte magsjuka men vet inte om det borde framkalla kräkningar. Mysko dock att hon mådde illa redan i torsdags och har inte varit ute bland folk på hela veckan.
Hur som helst blir vi ju isolerade hela helgen och jag med min fobi kommer väl sitta på nålar och vänta på att sonen får det eller jag själv!:(
Här var humöret inte på topp och jag har social brist av att bara ligga hemma på soffan, så vi tog en sväng till stan och shoppade lite. Nu är jag trasig i ljumsken, och gud vad osmidigt det är att köra bil. Fickparkera när man knappt kan vända sig är inte det lättaste. Men nu har vi köpt blöjor till bebisen och pyjamas till dottern, så nu har vi allt hemma utom en bebis.
. Helt omöjligt att vrida sig så mycket som man skulle behöva egentligen 
Jag har under de senaste dagarna upplevt total frånvaro av medmänsklighet och empati. Jag har upplevt total hjälplöshet för att slutligen hamna i en sorts tomhet där jag på något plan gett upp samtidigt som jag försöker intala mig själv att jag är stark. Jag klarar det här. Det som inte dödar, härdar, eller vad är det man brukar säga.
Min man, min underbara man gick för att söka asyl i tisdags. Han vill att allt ska gå rätt till, så han gick till migrationsverket för att söka asyl. Där får han rådet att gå till polisen, så ska de hjälpa honom med det.
Sagt o gjort, så går han dit. Väl där så tar de honom i förvar, tar från honom hans pass o hans telefon.
Jag får ett samtal från den ansvariga utredaren där hon säger att han ska skickas tillbaka minsann, till hans hemland. Jag kan lämna kläder o tillbehörigheter till honom men jag får inte träffa honom och jag får inte prata med honom.
Så, efter många dagars mailande och ringande, i försök att få tag i rätt personer för att reda ut detta. Få reda på våra rättigheter, vad vi kan och får göra. Hur det ska gå till på rätt sätt. Efter samtal efter samtal med poliser, migrationsverket och åtskilliga advokater så sitter jag nu här mer eller mindre utslagen.
Jag är höggravid, vecka 40 är jag visst i. Och det märks på alla sätt. Ni vet säkert hur ont och hur tung och känslosam man är i det här laget.
Och då, utöver det, så hemskt otroligt orolig för min man. Att vi dessutom har kejsarsnitt planerat till på tisdag, vilket närmar sig med stormsteg, hjälper inte särskilt mycket. Att inte veta om han kan vara med, om han ens kommer att få se sitt barn det första halvåret ens. Och hur i all världen ska jag klara mig helt själv.
Jag har bönat och bet om någon slags förståelse och empati från alla dessa myndighetspersoner, men får inget gehör någonstans ifrån. Vem är väl jag, denna ensamma lilla människa att försöka vinna något över dessa stora, höga myndighetspersoner.
Så nu, försökar jag hitta något slags konstgjort lugn för att inte sätta igång förlossningen i förtid och kanske få lite granna sömn innan vårt barn kommer till världen. Försöker hitta den inre styrka som kanske finns kvar där djupt inne så att jag klarar av att undvika att bryta ihop under operationen, och undvika att hamna i någon slags depression efter.
Ber om ursäkt för det långa inlägget, men jag kände att jag måste skriva av mig.
Spännande ebe91!
Det är rätt mycket vätska, det har kommit en del i bindan, men framförallt när jag sätter mig på toan. Jag ska ringa och rådfråga förlossningen antar jag?
Grattis ebe91 och lycka till Kpax!
Vaknade inatt av den där jäkla molvärken men två alvedon gjorde att jag kunde somna om. Har mindre tecken nu på att de vill ut än jag hade kring vecka 30 så jag tror att dessa stannar till det planerade snittet faktiskt.
Har börjat lägga på mig rejält med vätska! Plus 3 kg på två veckor och skorna sitter tighta och fingrarna är som prinskorvar!
Idag är det mitt sista TUL. Känns lite sorgligt men också skönt då det verkligen är nära nu! Jag undrar så vilka de här två tjejerna kommer visa sig vara. Precis som sin storasyster eller kommer de vara helt annorlunda? Läkaren som vi skall till idag mäter dock "smått" så jag är inställd på att de enligt hennes mätning knappt har växt de senaste två veckorna men vi får se, kanske har jag fel och hon mäter stort idag
Sen är det gravidfotografering, har sminkat mig men ännu inte orkat fixa till håret. Vill egentligen inte ha med mitt ansikte på korten då jag är så jäkla svullen men kände ändå att jag måste göra det "möjligt" att ha med ansiktet såklart. Har några sidenband med mig så jag tänkte knyta en rosett över varje bebis och hoppas att det blir fint