Lavish skrev 2015-02-06 10:23:12 följande:
Trollunge:
Vet inte om det är någon tröst men jag har länge gått och retat mig på detta jävla tjat om hur tjock man är från allt och alla. Tycker faktiskt att det har blivit lite bättre nu precis i slutet, kanske är det mer "okej" att vara jättestor i nionde månaden.
Men ibland undrar jag om folk har något uppdämt behov av att kommentera hur tjocka/stora andra är som de ser ett gyllene tillfälle att få ta ut när de kommer över en gravid som ju inte "borde" ta illa upp av en massa kommentarer om stor mage.
Vet inte hur många gånger jag varit med om att både kollegor, vänner och familj tycker att det är utmärkt att öppna samtalet när vi ses med att kommentera hur stor min mage är. Sen verkar folk också tro att det för mig är världens mest spännande ämne att prata om hur tjock och tung jag är, något som jag tydligen förväntas vilja diskutera både morgon, middag och kväll.
Nu tog jag mest chansen att gnälla av mig lite. Oftast är ju kommentarerna välvilliga och positiva även om det är svårt att hålla leendet när någon utropar "Men du är ju stor som ett hus!!! 
". Antagligen fattar väl inte folk att man hört det till leda liksom. Eller så gör dom det och bryr sig inte.
Jo visst är det okej att jag är stor eftersom jag ändå är höggravid. Men varför måste folk kommentera det? Så roligt är det inte att bli kallad tjockis eller bli påmind över att man inte kan rusa fram som förut (eller ens gå normalt utan att verkligen anstränga sig för att göra det).
Jag försöker ta det som att de är vänliga eller bara skämtar med mig men jag föredrar att inte diskutera med allt och alla om att jag gått upp i vikt, att jag inte går som vanligt, att det tar längre tid för mig att gå till fikarummet än alla andra, huruvida jag har massa krämpor som de själva eller deras respektive hade när de var gravida, eller påpekandet som verkar vara favoriten just nu: dra in magen... Det är inte lätt att ta allt som ett skämt hela tiden även om det är det jag försöker visa utåt. Ett leende kan ju alltid hjälpa mig att behålla mitt humör men frågan är om jag inte förvärrar det genom att visa ett yttre som tar det som ett skämt. Blir ju lite som att jag godkänner deras beteende samtidigt som jag inte alls vet hur jag skulle reagera utan att det blir "gravidutbrott" istället för ett konstruktivt bemötande.
Du gör helt rätt i att också gnälla av dig lite
Och ja det är trösterikt att höra att fler stör sig på det.
)
Tack för att ni finns!