Det låter ju som en No-brainer att du ska få gravpeng med det tunga jobbet. Jag kan knappt lyfta en handväska med min foglossning. Men mitt jobb är stillasittande vid en dator, så lätt det kan bli, rent fysiskt. Är det ens lönt att undersöka om jag kan gå ner i tid då?
Igår jobbade jag sista dagen, men självklart vaknade jag skittidigt idag i alla fall.
Hur som helst, tre personer på jobbet har berättat att de eller en nära vän också skulle gå hem 6-8v innan bf, men att de bara hunnit vara hemma två veckor innan bebisen tittat ut.
Igår hade jag lite mensvärk två gånger i samband med sd, och började noja. Jag är inte orolig nu, jag känner bebisen som vanligt och sådär.
Men hur vet man när något är på gång? Fixerar de sig alltid? Känner man det alltid? Har man alltid en massa förvärkar?
Oj vi har bm.besök var tredjevecka från v 30 typ. Var ju i måndags och var då i v.31 nästa besök blir 28 januari då är jag 34+5 sen tror jag de börjar med varannan vecka fram till v40 och därefter varje vecka. Ska ju dock på ultraljud på onsdag nästa vecka men det är utanför rutin, samt att det nog ska bokas in ett läkarbesök till också.
Besöken varierar väl beroende på om man är förstaföderska eller omföderska? Förstföderskor börjar varannan vecka tidigare än omföderskor. Om jag inte minns fel har väl du nåt barn sen innan? Eller blandar jag ihop det? Kan säker variera beroende på landsting också :)
Idag fick jag en bestämd födelsedag för bebis :) eller ja, förutsatt att den inte planerar att titta ut före bf då alltså. Den 18:e mars blir jag manma, känns både kul och lite konstigt men plötsligt väldigt verkligt!
Hur går det med era namnfunderingar? Har ju varit uppe i diskussion tråden tidigare men det blir ju bara mer och mer aktuellt :D
Flicknamn har vi bestämt för evigheter sen; Saga eller Emilia, men enligt rul är det en liten pojk vi väntar. Nu äntligen har vi även kommit på två pojknamn vi båda gillar; Mattias och Vilgot. Lutar mer åt Vilgot för tillfället. Hoppas bara att nåt av namnen passar honom :)
En känslig fråga kanske, men hur kommer ni dela på föräldraledigheten med er partner och hur tänker ni ekonomiskt gentemot varandra? 50/50 rakt av på ledighet och pengar? Många resonerar ju som så att för hushållets skull så bör den som tjänar mest jobba (statistiskt oftast mannen) och den andra vara hemma - men hur ser ni på kvinnofällan utebliven pensionsersättning, att bli överhoppad i minst en löneförhandling etc? Kompenserar era män er för det ur sin lön? Eller hur resonerar ni? Jag söker inga rätt och fel här, är bara nyfiken på hur andra gör.
Om ni delar på föräldraledigheten får ni mer pengar.
Hmm alla är vi olika. Jag har skiter i allt vad salvor heter och använder bröstmjölk, både att smörja såriga bröstvårtor med som får lufttorka innan dem packeteras in i bh igen liksom att det fungerar ganska bra på röd stjärt också. Har fungerat på fyra ungar innan så vill nog tro att det ska funka nu med.
Till badvattnet använder jag en skvätt olivolja från köket..
Jaha nu är jag 
i en enda salig blandning. Varit på det där domedagsultraljudet idag. Det där ultraljudet som inte skulle blivit för vi skulle fått besked vid förra som i sin tur knappt skulle till för vi borde fått besked tidigare.. Var ju hos barnmorskan så sent som förra veckan och ville bolla mina frågor och fick då svaret att det blir chefsöverläkaren som ska ultraljuda nästa vecka så hon kan det här, så bättre du bollar med henne.
Så vad händer??? Efter att väntat en sedvanlig halvtimme över bokad tid får vi komma in och ett vanligt ul görs först. Som visar på en placenta praevia i bakvägg/neder del. -Inte förvånande, det har vi ju vetat i månader...
Vul blir då nästa grej och jag påpekar då hon säger att den ligger mest i bakvägg men täcker hela livmodermunnen/halsen att ja du, när vi gjorde ul i början av graviditeten så konstaterade man att båda embryona fäst sig i övre kanten av kejsarsnittsärret så då har ju moderkakan växt nedåt och inte uppåt. DÅ mäter hon framsidan och ja den ligger ju upp på framsidan också, men inte så mycket typ 5-6 cm eller så. Min tapp är lång och sluten 
och moderkakan syntes tydligt dikt an i hela nedre livmodern och jag pekar på skärmen och säger, om du ändrar vinkel lite på ul-staven så skymtar jag flera lakuner i moderkakan varpå hon också konstaterar det. Sedan visar hon på ett område som ser ut som en massa småhål likt en jag vet inte vad typ tennisbolls storlek uppskattningsvis med en massa blodkärl och skumt pulserande då hon mätte flödet. Jag säger då att jaha det var ju just det här man inte ville ha väl? Hon bara: vaddå? ja lakuner och blodkärl med sånt flöde. Njä säger hon. Och jag fortsätter lite fint och frågar hur tänker du nu då? Hon : vad menar du? Ja alltså allt tyder ju på att moderkakan växt fast i livmoderväggen och hur går vi vidare?
DÅ blir jag paff för får följande svar: Jag kan inte säga om det är en accreta men det ser konstigt ut så jag ska diskutera detta med mina läkarkollegor på fredag så kallar vi dig till ett nytt ultraljud om 3 veckor. DÅ tappade jag hakan och svarade jaha men det känns inte ok för mig pga att jag dels vet att rekommendationerna är att utreda skyndsamt och att man helst ska snitta i vecka 36 eller tidigare och jag är ju i v 33 imorgon. Då häver hon ur sig att ja vi tidigarelägger inte ett snitt pga detta!!!
Då säger jag rent ut att du nu måste vi diskutera, för jag behöver veta vilken plan du/ni har inför det här, för du säger själv att det inte ser normalt ut och tyvärr så har jag fyra förlossningar med snitt bakom mig och inte det största förtroendet för Växjö lasarett med hänseende till dessa förlossningar. Hon erbjuder mig direkt att det går att förlösas i Lund eftersom jag samtidigt påpekar att accreta är väldigt ovanligt och att incidensen för en accreta är lägre än det antal barn Växjö förlöser per år. Så om de har en vartannat år så har ju inte varje läkare ens varit med om detta. Då blir hon stött och menar på att om jag har sådan problem så behöver jag boka in en tid till läkare för att diskutera detta. Nej jag är inte förlossningsrädd, jag är iskallt kalkylerande. Vilket hon inte förstår. Så nu helt plötsligt ska jag ha en tid till läkare på barnmorskemottagningen och diskutera mina känslor relaterat att jag inte har så stort förtroende och sedan ett ultraljud i v 36 för att konstatera att de kanske inte vet mer då än nu. Påpekade att jag även vill ha en diskussion nu så jag kan förbereda mig eftersom man i Sverige rekommenderar att göra hysterektomi vid förlossning av accreta dvs man opererar bort livmodern. Då går hon i klinch och svarar att så är det inte alls. Nähä vad har ni för alternativbehandling. Det kunde hon inte svara på. Men det vet ju jag redan 
vilket jag valde att inte upplysa om... Men jag hade precis innan upplyst om att jag har Ehlers danlos syndrom och hon börjar prata om att man sätter stygn och stryper blodflödet med hjälp av kirurgteam. Hallå, läs på lite först tack...
Tre gånger under denna halvtimme har hon påpekat att hon inte har tid att diskutera detta nu för hon har en tid att passa. -det var inte vi som var en halvtimme sena . Jag har aldrig känt mig så objektifierad någonsin som idag. Och så heligt förbannad att tårarna började rinna.
Sambon som är värsta duktiga förhandlaren stöttade upp och efterlös alternativa handlingsplaner för hur de avser angripa grundproblemet men fick nobben totalt.
Blir att ringa bm imorgon -och då jag påpekade att bm sa att vi skulle få diskussionstid med läkaren idag för hon kunde för lite om det hela så pratade läkaren ned bm i skorna och sa att det är självklart att bm inte kan något om det här då det är så ovanligt. Samtidigt ifrågasatte hon att jag inte diskuterat mina förlossningsupplevelser med bm. Men återigen, jag är inte det minsta orolig för ett normalt ks utan att jag har bristande förtroende för läkarna i denna frågan OM det är en accreta vilket vi garanterades få veta för flera veckor sedan...
Och nej, någon magnetröntgen gör man inte för det kostar för mycket pengar... typ.
Blir så förbannat trött 
Puh! Kände hur min puls gick upp när jag läste lejonhierta... Fy fan rent ut sagt! Det känns ju jätteluddigt alltihop.
Idag fick jag höra kommentaren "graviditet är ingen sjukdom" för första gången. Av en kvinna dessutom. Vi pratade om att plocka ner julen (vilket jag alltså inte gjort) och jag sa att eftersom maken jobbar helg tar vi det nog nästa helg. För jag ger mig inte på att byta gardiner ensam. Då kom kommentaren.
Inte skulle väl nån av er få för sig att klättra på stolar själv hemma bara för att byta gardiner? Jag känner att det är dumt att upp och klättra iaf jag skulle ramla. Jag har dessutom ont av foglossning och kan knappt gå i trapporna hemma och sätta på mig byxorna på morgonen är bland det svåraste jag gör på en dag. Så försöka sig ställa sig på en stol känns omöjligt. Såklart det går det säkert men känns väldigt onödigt att utsätta sig för den smärtan. Tror dessutom inte att jag får för maken varken klättra på stolar eller bära runt på lådorna till julsakerna.
Jaja, inget att bry sig om men kommentaren förvånade mig och just att det var från en kvinna som har barn själv. Tycker överlag att män visar mer förståelse.
Jag kommer att vara i vecka 32 då jag har läkartiden för att bestämma ang. kejsarsnitt :) vilket är om en vecka och fyra dagar.
Sen vet jag inte om jag får datum för snittet då direkt eller hur det funkar. Får väl veta då hur allt blir.
Jag fattar inte varför de vill planera in snitten så sent. Det är väl knappast ovanligt att en förlossning drar igång i v 39?
Usch, jag är tacksam över att inte vara i din situation.
Oj, husmässigt känner jag mig otroligt väl lottad då jag läser här i tråden. Vårt hus är på 220 kvm och 9 rum, stort kök, enorm tvättstuga och två badrum. Dock är det bara 5 sovrum så även vi ligger ett sovrum kort nu när vi blir 7. Men det ena dubbelgaraget ingår i planen att bygga om till gästhus och blir då 60 kvm då det redan finns vatten indraget och isolerat samt har en köksdel, tror 15åringen mer än gärna vill flytta ut där om några år. Den planen ligger dock 3-4 år bort.
Är även glad över hallens storlek då vagnen inte stjäl utrymme utan kan stå framme hela tiden utan att någon ska tycka den är i vägen..
I förrgår kom vår dotter till världen i v.33. Hon mår bra men jag desto sämre, tappade åtta liter blöd och opererades i fem timmar. En livmoder fattigare för att kunna rädda mitt liv. Så först idag orkar jag ens veta vad som är fram o bak, upp o ned typ...