tycker synd om bonus

Mamman och pappan vill absolut inte ändra umgänget?

OM mamman kan tänka sig att ha henne på heltid, men pappan vägrar. Så finns ju möjligheten att dra det vidare, förutsatt att barnet är gammalt och moget nog att själv föra talan om vart hon vill bo.

Varför vill hon inte va hos er vv, trivs hon inte?
Försök först gå till botten med varför hon inte vill bo vv, om det kanske är något som kan ändras så att hon ska trivas bättre. 
Eller om hon helt enkelt tillhör de som inte trivs att flacka fram o tillbaks, utan vill ha en fast punkt.

Så sorgligt. Men inte ovanligt. Så länge inte pappan lyssnar på flickan finns inget att göra. Har du pratat med din sambo TS, och förklarat att det inte är ett misslyckande att vara lyhörd?

Pappan är visst en dålig pappa som struntar i flickans önskemål och väljer att blunda för hur hon mår. Det samma kan man nästan säga om mamman. Till hennes ursäkt kan man väl dock säga att hon inte är lika insatt i hur flickan reagerar hos er.

Känns som det kan vara annat än en 'trygg punkt' som drar hos mamman. Du verkar beskriva att det mesta sker på hennes villkor hos mamman. Självklart lockar det jämfört med regler, men barn behöver ramar och regler för just trygghet. Kanske det är mamman som är den 'dåliga' föräldern (om ngn)?

Jag förstår både pappan och flickan.
Min man hade sina vh. Han älskar ju självklart sina barn, MEN dom har inte den nära relationen eftersom dom inte delade vardagen.

Flickan sitter ju i en rävsax eftersom hon inte vill göra någon besviken. 
Han hade inte kunnat tänka sig att prova en period, för att sen utvärdera? Det är ju möjligt att hon vill gå tillbaks till vv sen, när hon ev stillat sitt mammabehov lite.

Sen förstår jag att mamman inte heller vill starta en tvist. Det kostar både ork, tid, pengar. För att sen inte nämna framtida samarbete, som nog blir helt kört i botten. 

Om flickan har fetma och mamman inte tar det på allvar så är ju verkligen inte lyckat att hon är där mer tid.

Det låter heller inte bra att hon känner sig mindre trygg hos pappan, men det kanske bara är ett olyckligt ordval? I annat fall så är det ju något som behövs arbetas med hos er.
Jag är också för att barn ska kunna leka själva, men samtidigt behöver de tid med sina föräldrar. Kanske kan pappa göra lite saker med bara henne ibland? De veckor som hon inte är där kan ni ju vika dagar för att era gemensamma barn får ensam-aktivitet med endera föräldern också så det blir rättvist. 
Inga dyra aktiviteter, utan med fokus på att umgås.

Alla barn mår bra av att bli sedda som individer och inte bara en i skocken, och förmodligen är det svårare om man kan jämföra med att vara nästan enda barnet halva tiden.

Är hon mindre trygg hos er? Hur visar det sig att hon är otrygg?

Pappan måste ju prata om detta med henne. Fråga varför hon hellre vill bo hos mamma...på ett väldigt enkelt sätt.

Bor själv med sambo son och bonusdotter och har vv. Vi har oxå 'mer regler' än mamman. Det har ju hänt att man får 'hemma hos mamma...' i ansiktet men då får man sitta ned och prata igenom det.. (Han är 7). Det är oxå hos mamman som han utmanar och 'kaxar' sig medan han är lugn hos mig.. Som sagt, frihet och att få allt kan locka, men är inte vad barn behöver..

Jag tycker inte ni ska låta henne bestämma det. Istället måste ni peppa henne att trivas hos er med. Och får henne att förstå att man inte alltid kan få det man vill ens som barn, ibland måste man gilla läget och göra saker man inte vill för sådant är livet.

Att flickan berättar sådant för dig men inte för sin far tycker jag tyder på att du tar för stort ansvar för barnet. Peppa honom att tillbringa mer tid på egen hand med barnet. Det är såkalrt bra hon trivs med dig och känner förtroende men det är ett dåligt tecken när ett barn är närmare sin bonusförälder än sin bio tycker jag.

Var 6e vecka ligger sambons schema så att barnen måste vara ensamma med mig måndag- onsdag plus helgen och den veckan är riktigt jobbig för oss alla. De kommer ju vv för att vara med honom i första hand. Inte med mig, även om de gillar mig.

Vi har också problemet att det tillåts saker hos mamman som vi inte gör. De måste inte städa rummet där, hon har högre tolerans för röra och smuts än vad vi har. De får ofta pizza på fredag eller lördag eller båda ( här finns också ett barn med övervikt)

De får gå i myskläder till skolan och mammans man gör deras mackor.

Här måste man städa, vara inne klockan 19 30 för kvällen, plocka i ordning på rummet, bada regelbundet, osv.

Barn kan dock förstå detta med olika regler. Om man förklarar för dem och inte lägger massa värderingar i det, att den andra föräldern skulle vara sämre på något vis för att den har andra regler.

Nej man ska inte strunta i henne, det sa jag väl ändå aldrig? Men det låter ju som om hon väljer mamman för att det ställs lägre krav på henne där. I mina ögon låter det som om hon i längden kommer inte kommer må bättre av att bara bo där, med tanke på bristen på disciplin där och då måste man kanske se längre än till situationen just för ögonblicket och se helheten.

Plus att det för mig låter som en klassisk situation av barn som lämnas med bonusmamman, jag tror pappan måste ta större ansvar.

Föräldrar ska förvisso lyssna på sina barn men besluta efter vad som de bedömer är långsiktigt bäst för barnen. Jag tycker det verkar som om din sambo är en klok pappa som agerar just så och att din bonus mamma är en klok mamma som inte tar tillfället och går emot honom i detta. 

Det bästa du kan göra som klok bonusmamma är att låta bli att undergräva föräldrarna genom att ha en egen liten motståndsrörelse för vh. Du ger flickan motstridiga besked mot vad hennes föräldrar gör och bidrar snarare till den komplexitet med olika bud på olika håll som du uppger att hon har problem med.

Att du enbart är intresserad av att avhandla hur pappan ska förmås till vh och inte hur flickan ska kunna må bra på bättre sätt talar inte för att du bara har flickans bästa för ögonen faktiskt.

Ts,

I min förra relation hade jag två bonusbarn. Flickan var 5 år när jag kom in i bilden. Hon skrek hysteriskt varje gång hon skulle till mamma, gömde sig, sprang i väg. Hon ville till varje pris stanna hos pappa.

Det handlade dock inte om att hon inte ville vara hos mamma, utan om att hon inte vågade lämna pappa.

Han hade inga regler och lämnade besluten till barnen i tron att dom hade det bättre om dom fick som dom ville. Mamman i sin tur hade regler och struktur. Detta gjorde att flickan inte kände att pappa var trygg och tog därmed på sitt ansvar att "hjälpa honom". I flickans värld klarade sig mamma utan henne, men pappa gjorde det inte, alltså kände hon sig tvingad att vara hos pappa. Ett barn kan dock inte uttrycka detta utan reagerar primitivt med skrik, ledsamhet, rädsla och/eller aggressioner.

När pappan började få struktur på tillvaron och införde regler blev flickan trygg i att han klarade sig själv och åkte glatt till mamma utan problem.

Något att reflektera över kanske.

För liten för?? Vet inte om det skrivits någonstans exakt ålder på flickan. Men då det pågått i fem år måste hon ju vara iaf minst så gammal. Alls inte för liten för att välja den roligaste enklaste vägen.

Har ni pratat med mamman? Vet ni att allt detta sker, de roliga sakerna, skräpmatsätandet? Så det inte bara är fabulerande? Barn är mästare på att spela ut föräldrar mot varann och då måste man visa att de inte kommer någonstans med det. Min bonus gick och sa till sin mamma att jag aldrig lagade mat utan bara serverade kokt ägg när pappan jobbade. Han sa till oss att mamman sagt saker om oss som heller inte stämde. Tack vare att vi pratar med varandra och har en bra kontakt så fattar han nu att det är lönlöst att spela ut oss mot varann.

Jag tror på att se det som att jobba tillsammans för att valla får. Ibland försöker fåret rymma och då är vi där alla fyra och jobbar tillsammans för att få in det i hagen igen. Det är vår uppgift att vara en stadig mur av vuxna som inte låter sig rubbas. Det är ett barn som gärna tar den enkla vägen ut och som måste hanteras med bestämdhet- och kärlek såkalrt, så inte någon tror något annat

Är glad att mina erfarenheter kunde sätta lite nytt ljus på situationen.

Om du tror det kan finnas möjlighet att det är så kanske ni behöver prata med mamman, alt ta kontakt med en kurator som kan hjälpa er. Svårt att få någon annan att inse brister i deras föräldraskap.

Men varför är då mamman inte intresserad av att lösa situationen?

Skulle hennes liv gå att lösa rent praktiskt om dottern skulle bo hos henne hela tiden? Om min man skulle ha sina barn hos oss på heltid så skulle vi få byta jobb, åtminstone han

Har ni diskuterat problemet med henne och vad säger hon isf?