• Iam

    tycker synd om bonus

    Anonym (dhdhg) skrev 2014-07-21 10:02:45 följande:

    Föräldrar ska förvisso lyssna på sina barn men besluta efter vad som de bedömer är långsiktigt bäst för barnen. Jag tycker det verkar som om din sambo är en klok pappa som agerar just så och att din bonus mamma är en klok mamma som inte tar tillfället och går emot honom i detta. 

    Det bästa du kan göra som klok bonusmamma är att låta bli att undergräva föräldrarna genom att ha en egen liten motståndsrörelse för vh. Du ger flickan motstridiga besked mot vad hennes föräldrar gör och bidrar snarare till den komplexitet med olika bud på olika håll som du uppger att hon har problem med.

    Att du enbart är intresserad av att avhandla hur pappan ska förmås till vh och inte hur flickan ska kunna må bra på bättre sätt talar inte för att du bara har flickans bästa för ögonen faktiskt.


    Och jag är böjd att hålla med!
  • Iam
    Anonym (aaa) skrev 2014-07-21 10:58:02 följande:

    Hur kan du och alla fullständigt ignorera bonus känslor?? Fullständigt respektlöst.

    Det finns inte en chans att hon trivs bättre hos mamman på grund av de slappare reglerna där. Det är hon för liten för. Hon vantrivs hos pappan för att någonting inte fungerar (känslomässigt?) hemma hos honom.

    Istället för att förvärra barnets plågor genom att utöka tiden hos pappan (fy fan vad taskigt) så vore det vettigare för pappan att ta sig en funderare på varför dottern inte trivs där och sedan kanske testa något nytt.

    Fy fan alltså. Jag skulle må dåligt av att mitt barn led hemma hos mig. Skulle aldrig klara av att ignorera det.


    Fast nu slänger du dig med åsikter som om dom vore fakta.
  • Iam

    Ts,

    I min förra relation hade jag två bonusbarn. Flickan var 5 år när jag kom in i bilden. Hon skrek hysteriskt varje gång hon skulle till mamma, gömde sig, sprang i väg. Hon ville till varje pris stanna hos pappa.

    Det handlade dock inte om att hon inte ville vara hos mamma, utan om att hon inte vågade lämna pappa.

    Han hade inga regler och lämnade besluten till barnen i tron att dom hade det bättre om dom fick som dom ville. Mamman i sin tur hade regler och struktur. Detta gjorde att flickan inte kände att pappa var trygg och tog därmed på sitt ansvar att "hjälpa honom". I flickans värld klarade sig mamma utan henne, men pappa gjorde det inte, alltså kände hon sig tvingad att vara hos pappa. Ett barn kan dock inte uttrycka detta utan reagerar primitivt med skrik, ledsamhet, rädsla och/eller aggressioner.

    När pappan började få struktur på tillvaron och införde regler blev flickan trygg i att han klarade sig själv och åkte glatt till mamma utan problem.

    Något att reflektera över kanske.

  • Iam
    Anonym (Karla) skrev 2014-07-21 13:16:53 följande:

    Oj....nu slog du huvet på spiken! Vilken insikt du gav mig! Så har jag inte tänkt förr alls men naturligtvis är det så det är! Jag kommer på flera tecken nu.

    För det första får ingen, varken barn eller vuxna prata om hennes mamma. Helst inte nämna hennes namn innan bonus går in i försvar för sin mamma. Hon oroar sig hur mamman har det väldigt ofta och när de pratar i telefon är bonus som besatt av att få svar på massa frågor som barn inte borde bry sig om. Kläder som hon hade med hit tar hon i smyg ansvar för eller berättar hela veckan för oss hur viktigt det är att de tas med till mamman igen. Vi säger att hon inte ska tänka på det.


    Är glad att mina erfarenheter kunde sätta lite nytt ljus på situationen.

    Om du tror det kan finnas möjlighet att det är så kanske ni behöver prata med mamman, alt ta kontakt med en kurator som kan hjälpa er. Svårt att få någon annan att inse brister i deras föräldraskap.
Svar på tråden tycker synd om bonus