emmaksandberg skrev 2017-03-04 01:10:40 följande:
Usch vad ledsen jag blir av att läsa i den här tråden. Jag är 20 år gammal och fick min ADD diagnos när jag var 14. Har aldrig fungerat med mediciner för mig, varför ska man ta bort vem man är för att passa in i vad samhället säger att normen är?
Blir gråtfärdig av att läsa att någon har kallat detta för svagbegåvad, jag var absolut inte sämre än någon annan i klassen men klarade inte alls av att koncentrera mig. Min skola hjälpte mig väldigt bra så att jag kunde spela in redovisningar och dylikt på min dator och lyssna på det i efterhand. Jag gick ut med höga betyg och att din son fått ADD är snarare en bra sak, han är mycket mer visuellt kreativ. Han känner mycket mer än vad "norm-människan" gör, allt är bara mycket mer än vad andra känner. ADD är inget jäkla hinder det är en möjlighet.
Så hjälp ditt barn på alla sätt du kan, tjata ALDRIG. Det hjälper absolut ingenting, snarare tvärtom. Hjälp istället ditt barn att komma igång med olika saker som kanske normalt sätt fungerar för andra i vardagen. Det kräver arbete men det är värt det.
Hej Emma, tack för det du skrev :)
Jag tror att du kanske missförstod mig i det jag skrev (om det var det jag skrev som du menade). Jag skrev inte att min son har ADD och därmed är svagbegåvad utan svagbegåvningen är något man kommit fram till efter diverse utredningar och tester precis som ADD-diagnosen. Det innebär att min son har en iq som ligger under det "normala" men över utvecklingsstörning. Att han dessutom har ADD gör att han har väldigt svårt för sig i skolan med stora inlärningssvårigheter. Därför har jag och hans pappa diskuterat medicin, inte för att ändra på sonen, utan för att eventuellt kunna minska på de problem han har. Sen är vi medvetna om att medicinen inte fungerar på alla men så har vi iallafall provat.
Tro mig, min son är det mest älskade jag har och hans personlighet skulle jag aldrig vilja ändra på. Han är så klok, snäll och ödmjuk. Och han är väldigt duktig på sånt som intresserar honom. Hans datakunskaper sträcker sig långt över det vanliga.
Men han tycker själv att det är väldigt jobbigt att inte fungera som hans kompisar, att jämt behöva få extra hjälp med allt i skolan.
Jag tar verkligen till mig av dina tips och jag önskar verkligen att det fanns någon jag kunde få prata med som kan ge mig ytterligare tips och råd och stöttning.
Jag och min sons pappa finns alltid där för vår son och vi kommer göra allt för att vår han ska få leva det liv han förtjänar.
