Vad är felet?

Jag är i liknande sits, men vi har försökt längre än er (2 ½ år). Jag har dessutom varit gravid förut och valde p.g.a. omständigheterna att göra abort i v.15 och efter det har jag inte lyckats bli gravid igen (gjorde abort -08).

Usch!! Inte trodde man att det skulle vara så svårt att få en liten bebis. Har ni ringt om någon utredning?

Jag funderar nämligen att ringa och höra lite, men landstinget där jag bor står det att de gör gynekologisk cellprov från 23 år, och jag är 21. Men som sagt, ska höra lite och se vad dom säger.

Vi avslutade vår utredning förra sommaren. De hittade inga fel baserat på de få prover och undersökningar de gjorde. Jag ska dock tillbaka till kliniken och, förhoppningsvis, få kollat om jag har endometrios. 

Det måste kännas jobbigt om de inte hittar något, eller´? Lite så känner jag, men ändå inte, det är väl bra att inget är fel. Man blir bara så förvirrad med allt om denna bebisverkstan!

... fast jag känner att om allt vore som det skulle så hade jag varit gravid vid det här laget. Om allt, verkligen allt, är som det skall så blir man gravid. Det bara är någonting. Jag känner på mig att någonting ÄR fel. Svensk sjukvård har inte resurserna att göra t.ex. stora hormonella utredningar, utan man gör standard undersökningar och hittas inget då stämplar de paren som oförklarligt barnlösa. 

Jag hade hellre haft det så att de hittat ett mindre fel som vi kunnat åtgärda än att stå här som ett frågetecken och ifrågasätta sig själv som kvinna, för min sambo är det inte fel på. Jag frågar mig hela tiden vad det är för fel på mig, vad jag har gjort för att förtjäna det här. Inte nog med allt annat skit som jag har varit med om... 

Jo, det är sant. Tänk att det ska va så svårt och jag kan märka att jag själv inte är lika glad som person heller. Det tar så mycket energi när man månad efter månad får mens. Tänk vilken lycka när man får ett plus, om man nu får de..

Nåt som är jobbigt är ju även folk som frågar när man ska ha barn, usch! Men vet folk om att ni försöker? Vi har det ju hemligt och tänkte att man skulle kunna komma med en glad överrakning, men ibland har man lust att säga att det inte är så lätt..

Nästan alla på min sida visste ganska tidigt, men vi valde att inte säga någonting till sambons familj förrän efter 1 år. 

Använder du några kosttillskott eller likande?

Man har ju läst en massa om rosenrot m.m, men det är inget jag vågat testa p.av. att jag har en regelbunden menscykel och inte vill ställa till med några problem. Har även provat "bisolvon metoden" 2 ggr, utan resultat. Grapefruktjuice var något jag provat också, då jag märkte av äl sekretet betydligt mer.

Men nu har jag beställt hem EPA-Glandin. Då slemhinnorna tydligen blir tjockare och ägget kan få det lättare att fästa. Har du hört talas om detta?

Egentligen kanske man inte skulle prova saker utan att höra md läkare, men man blir bra desperat. Just de, jag har även tagit "Apoteket Kvinna" med folsyra m.m, som dom rekommenderar om man planerar barn, men har dock inte ätit de på 2 månader (tappat suget på bebisverkstan), men det är nåt jag ska köpa igen, ifall man faktiskt får ett plus, och att man helst ska ha ätit folsyra 3 mån innan en graviditet

Jag har provat alla kosttillskott och huskurer som går, känns det som:

Agnus (Castus munkpeppar)
Aloe vera-juice
Apiforce (bidrottninggelé)
Apoteket folsyra + super zinc
Apoteket kvinna
Artic root (rosenrot)
Bisolvon
Efamol
Friggs Immun
GLA jättenattljusolja
Grapefruktjuice
ProgesterAll
Rosenrot extra stark
Rödbetsjuice
StrongStart
Tranbärsbrus
Vitex (munkpeppar)

Jag har regelbunden mens och det enda som satte min cykel ur spel var Bisolvon, så det rekommenderar jag inte. Resterande tror jag absolut att du kan prova utan att förstöra din cykel Arctic root kände jag av ägglossningen mest med i alla fall. Jag åt Apoteket Kvinna de första 2 åren, men det gav ingenting så jag är inte så noggrann med det längre... 

En till här där det bara inte verkar funka.

Min man och jag har försökt i över ett och ett halvt år utan resultat. Vi avslutade en utredning i våras utan att de hittade något, utan läkaren sa att vi har goda chanser att bli gravida på egen hand. Visserligen var det ett bra besked, men det är så frustrerande att det ändå inte händer något. Vi röker inte, snusar inte, är normalviktiga, jag dricker måttliga mängder kaffe, vi tränar regelbundet osv. Jag känner bara att det inte finns något vi själva kan påverka. Hade vi rökt hade vi ju fått sluta med det, men nu...?

Igår fick jag veta att två nära vänner väntar barn. Jätteroligt för dem, jag missunnar verkligen ingen att få det jag själv vill ha, men när jag fick veta det kände jag mig barnlös för första gången.

I landstinget där vi bor får man hjälp med två ivf-försök när man har försökt bli gravid i två år utan resultat. Vi går visserligen hos en privat klinik, men samma regler gäller om man inte vill betala allt själv från början. Vi hoppas ju att det ska gå av sig självt ändå, men annars är det nästa steg för oss.

Usch, idag känns det verkligen tungt.

Oj, men vilken tur att bisolvon inte förstörde min cykel då! Ja, det ska bli spännande och se detta med EPA-glandin och se om de kanske kan hjälpa. Men man läser ju att många blir gravida pga, olika huskurer m.m. undrar om det är de som hjälper eller om det är så att "tiden är inne"

Kanske att man skulle prova Arctic root längre fram :)

Välkommen hit!

Men uh, varför ska det va så svårt för oss som faktiskt inte röker och håller på som vissa andra. Jag har vänner som röker hur mycket som helst, ute och dricker nästan varje helg, överviktiga, men dom lyckas bli gravida? Det känns så orättvist att en annan inte blir gravid då :(

Och visst är det kul när ens vänner blir gravida, samtidigt som man sitter och får en stor klump i magen och inte riktigt kan bli så glad som man egentligen vill. Och självklart vill man få barn på egen hand, det är ens stora dröm.  

Jag hoppas verkligen att det blir vår tur snart, vi tre i den här tråden!!

Har du ringt och frågat om utredning förresten? Jag tänker att tidpunkten för cellprov och tidpunkten för när man kan få hjälp med barnlöshet borde vara annorlunda, det känns inte riktigt som samma sak. Jag tror att det är så att man ska vara 25 år för att få hjälp med ivf i landstinget där jag bor, men jag är inte säker, och det skiljer sig ju från landsting till landsting.

Men även om det är för tidigt för sådana insatser, om det nu skulle bli aktuellt, kan det ju vara värt att få kollat innan att det inte är något annat fel. Har man t.ex. ingen ägglossning alls eller igenvuxna äggledare kan man försöka bli gravid hur mycket man vill utan att det leder någonstans. Kan ju vara skönt att få veta OM det är något fel och förbereda sig på vad man kan göra åt det, eller som vi bara få besked om att inget ser ut att vara fel.

När vi hade försökt i lite drygt ett år ringde jag en mottagning här och de var väldigt förstående och hjälpsamma. Jag blev förvånad över att vi fick hjälp på en gång, även om vi nu när utredningen är klar inte får någon mer hjälp för närvarande, jag var nog lite beredd på att de skulle säga att vi skulle försöka ett tag till. Frågan är ju fri menar jag. Det värsta som kan hända är att du får ett nej, och då är du på samma plats som nu.

Jag har provat att ringa, men då har de bara sagt tiderna man kan ringa (dom jag även ringt på) sen bara bryts de, väldigt konstigt, men de kanske har semester än? Ska prova nästa vecka igen.

Ja, jag vet att landstinget där jag bor ska man vara 23 för cellprov m.m Jag är ju dock 21. Men jag ska ändå höra lite med dom, vad dom tycker och om man kanske kan komma och prata lite och få nån liten hjälp. Det skulle vara en lättnad att få veta om något är fel eller inte.

Va härligt för er att de var förstående och hjälpsamma, kan tänka mig att det är otroligt betydelsefullt! Men som sagt, jag ska prova att ringa igen och höra vad dom säger.

Jag hade inte en tanke på att det kunde ta en sån lång tid för att försöka sig på en liten, så jag är ändå glad att vi bestämde oss för lite mer än ett år sen, nä jag va 20 år. Men jag hoppas verkligen att det snart är dags!