Nyförlösta = diviga narcissister

Vaddå offerparad? JAG har inte haft allt det där. Jag exemplifierade vanliga problem som du menade kunde bero på att man var dåligt förberedd. På vilket sätt tycker du att man kan förbereda sig för dem? Foglossning tex, som du nämnde själv.

Om du nu är så himla tålig - varför kan du då inte hjälpa andra som inte är det? En del människor råkar värre ut än andra i livet pga yttre omständigheter (tex skador), andra råkar värre ut pga att deras psyken inte tål så mycket. Båda sorterna behöver, och förtjänar, andras vård och omtanke.

Det skrev du inte o jag räknar det inte till det. Men du vill kanske inte inse att alla inte blir diviga oavsett komplikationer eller ej!

Du menar alltså bara kvinnorna på FL? Läs mitt första inlägg. Det är ju oftast de som skriver trådar som behöver stöd, har det jobbigast och är i behov av extra ompyssling. Som att titta på nyheterna eller läsa en tidning. Bara för att det står om människor som hittat på en massa djävulskap betyder inte det att majoriteten av människor hittar på djävulskap.Det är ett väldigt snävt urval.

Dessutom är inläggen på FL antagligen skrivna i ett syfte att skriva av sig och ventilera vilket betyder att vissa saker som kvinnorna skriver inte är sådant de berättar om eller kräver av andra, utan är just bara tankar.

Vilken tur för ts att hon aldrig behövt må dåligt över något. Det kan vi alla glädjas över.

Ts, och några till i tråden, visar en enorm brist på empati för andra människor.Det gläds jag inte över.

Stackars barn som ska växa upp med detta. Blir påtvingade intimitet och sedan avsnästa när de mår dåligt.

Du verkar ju vara en mycket sympatisk person, så präktig att du är helt "full of yourself" och måste klanka ner på andra så hårt. Vad är det som är så svårt att fatta att 1. upplevelsen är inte samma för dig som för vissa andra 2. utöver detta har människor olika resurser och utgångslägen 3. personer har olika behov: vissa vill ha lite privacy efter en omvälvande upplevelse och landa lite, medan andra vill komma igång med jobb och rutiner igen så snart som möjligt. Vad fan är problemet?En timma efter förlossningen kan många ligga kvar med bebisen på bröstet för att barnet i lugn och ro kan få måtta, hitta bröstet och vila. Okej, så du hade inte den stunden - fine, jag har inga åsikter om det. Du/ni väljer själva - men låt också då andra få välja utan att daska lutheranska värderingar i ansiktet på dem. 

Jag vet inte om vi sett olika länder och upplevt olika kulturer. Men de flesta kulturer världen över så ska den gravida kvinnan behandlas varsamt, hon ska inte behöva bära tungt eller anstränga sig. I vissa kulturer så säger folk att  den gravida kvinnor ska få allt hon är sugna på (det var så underbart att ha vänner från dessa länder då jag behövde bara nämna att jag var sugen på choklad och de fixade choklad utan att jag bett det). Medan här i Sverige ska man helst jobba till sista dagen, ingen erbjuder sittplats på tåget, man ska träna och bete sig som vanligt, att vara gravid är ju ingen sjukdom.

När jag var gravid och vi hade rest till sydafrika så gav en sydafrikansk man min sambo rådet att ta hand om mig första 3 månaderna efter förlossningen. Då ska kvinnor enligt mannen inte behöva lyfta ett finger för kroppen behöver läkas. Så är det i deras kultur tydligen. Andra kulturer jag hört talas om har sagt att kvinnan måste vila så länge hon har avslag.

Men här i Sverige ska den nyförlösa kvinnan vara stark, man ska sminka sig och köra knipövningar redan på BB, gäster samma dag man kommer hem, börja träna inom en vecka för smal och fin måste man bli på en gång. Sen måste man träffa alla vänner, alla bekanta.

Nä, jag tycker nyförlösta ska faktiskt fokusera på sig själva och det nya barnet.

Det gäller inte alla.. Jag vart snittad med första och hade besök av våra närmsta familj å vänner redan på BB.

När Våran äldsta var 3månader så åkte vi till Gotland för att hälsa på min mans familj vi skulle åkt innan men då jag vart snittad så kändes varenda litet gupp jag tyckte vi kunde åka men det var min karl som sa att vi skulle avakta lite..

Vi har 40mil till båten i bil sedan 3-4h med båten sen ytterligare dryga timmen i bil.

Barn nummer två fick vi ox

oxå besök med redan på bb.

Varför e du bitsk har du pms?? Det vet jag väl att det är en komplikation inte fan e det normalt o hålla på o dö när man föder barn. Men bara för du e en bitch så betyder det inte att ALLA är det! Så vad vill du med denna tråd egentligen??? Hävdar att den e till för att du ska kunna ner se ner på alla andra kvinnor som fött barn

Shit TS, you should have seen it (pajerna) coming, när du skrev din tråd

Jag håller med dig. Jag blev själv överkänslig när jag fick mitt första barn. Dock fick jag samtidigt väldigt mycket skit från mitt barns far och hans arsle till morsa. Jag hade dock, som tur var, min egen familj som fick mig att känna tröst och stöd när jag fick utstå grov mobbning på hemmafronten av mannen och hans äckelmorsa.

Men min egen "naturliga" förvanling bestod i att jag grät och grät och kände sorg, dåligt samvete, skuldkänslor och allt möjligt negativt eftersom jag kände att jag försummade min son då jag inte kunde amma. Kändes som att jag berövade honom den perfekta starten på livet. Och bättre blev det inte när alla från sköterskor till vänner till ytliga bekanta hade amningshets och menade på att mitt barn inte fick den värmen och kärleken om jag inte ammade.

En sak som är klart är att ALLA ska ha en åsikt om ens föräldraskap och hur man MÅSTE och SKA göra för att barnet ska må bra. Det är väldigt jobbigt för en försföderska som både måste hantera alla möjliga, nya, känslor samt allas åsikter. Det är lätt hänt att man känner sig som en loser som inte kan ta hand om sitt barn.

Nu var jag inte sådan att jag förbjöd folk från att komma hem till mig, men efter ca en månad av allas åsikter och press, samt min egen utmattning av sömnbrist och dålig amning, fick jag nog och flyttade in hos mina föräldrar ett bra tag. Där fick jag andas ut lite för min mamma hade stor hänsyn till mig och var väldigt hjälpsam. Och ändå hände det att jag tog ut en del frustration på henne

Men jag håller ändå med dig, för det finns de riksmongon som tror att de blivit drottningar som kan trampa på folk som de vill...

Shit TS, you should have seen it (pajerna) coming, när du skrev din tråd

Jag håller med dig. Jag blev själv överkänslig när jag fick mitt första barn. Dock fick jag samtidigt väldigt mycket skit från mitt barns far och hans arsle till morsa. Jag hade dock, som tur var, min egen familj som fick mig att känna tröst och stöd när jag fick utstå grov mobbning på hemmafronten av mannen och hans äckelmorsa.

Men min egen "naturliga" förvanling bestod i att jag grät och grät och kände sorg, dåligt samvete, skuldkänslor och allt möjligt negativt eftersom jag kände att jag försummade min son då jag inte kunde amma. Kändes som att jag berövade honom den perfekta starten på livet. Och bättre blev det inte när alla från sköterskor till vänner till ytliga bekanta hade amningshets och menade på att mitt barn inte fick den värmen och kärleken om jag inte ammade.

En sak som är klart är att ALLA ska ha en åsikt om ens föräldraskap och hur man MÅSTE och SKA göra för att barnet ska må bra. Det är väldigt jobbigt för en försföderska som både måste hantera alla möjliga, nya, känslor samt allas åsikter. Det är lätt hänt att man känner sig som en loser som inte kan ta hand om sitt barn.

Nu var jag inte sådan att jag förbjöd folk från att komma hem till mig, men efter ca en månad av allas åsikter och press, samt min egen utmattning av sömnbrist och dålig amning, fick jag nog och flyttade in hos mina föräldrar ett bra tag. Där fick jag andas ut lite för min mamma hade stor hänsyn till mig och var väldigt hjälpsam. Och ändå hände det att jag tog ut en del frustration på henne

Men jag håller ändå med dig, för det finns de riksmongon som tror att de blivit drottningar som kan trampa på folk som de vill...