Min man drunknade

Jag beklagar eran sorg och lider så fruktansvärt mycket med er!

Jag förlorade min man i en trafikolycka och blev ensam kvar med våra barn.
Första tiden var vi i chock.
Jag ringde runt och berättade till vänner och släkt, efteråt har jag fått höra att det bara lät som att jag ringde ett helt vanligt samtal och typ skulle bjuda på kaffe.
Man har ingen aning om hur man reagerar när man hamnar i chock. 
Så det är inte konstigt att Ts startade en tråd här!

Det känns som att man går sönder i miljoners molekyler och man vet inte vart man ska ta vägen.
Man fick kämpa för att överleva varje sekund.

En sekund kändes som en minut, minut som en timme, timme som en dag, dag som en vecka, vecka som en månad. Tiden sniglade sig fram.

Styrke kramar till er!