Till anonym (dels):
Nej, det är inte ens delvis lika. Jag beklagar din fars bortgång och sänder tankar och värme även till dig men det går inte att jämföra med en livspartners bortgång. En livspartner där det också finns minderåriga barn inblandade.
Kunde han inte simma? Hade han inte flytväst? Var han inte van vid att paddla?
Du får i alla fall vara glad att din son klarade sig! Själv hade jag inte låtit någon ta ut något av mina barn i en kanot, om personen inte uppfyllde alla tre kraven - kunna simma, ha flytväst, vara van kanotist. För kanoter tippar så lätt om man inte vet vad man gör...
Beträffande paniken när något oväntat händer till sjöss, som Octavia skrev om sänder jag en tacksamhetens tanke till seglarläraren som hyrt en utomhusbassäng och transporterat jollarna dit. När dottern lärde sig segla optimist i tioårsåldern fick de börja med att kapsejsa med optimistjollen för att testa hur man reagerar i liknande situationer.
Sedan tror jag i och för sig, att det kan vara "semesterkänslan" som ställer till det. Att man är full av känslan av frihet och oberoende, och då är det lätt att bli lite rusig och tänka "äh, det är så fint väder och lillpojken vill så gärna följa med pappa ut i kanoten. Skit samma att vi inte har några flytvästar - bara den här enda gången går det säkert bra."
...men det är JUST då det händer! JUST vid dessa impulsgrejer, dessa "bara denna enda gång"!
En kompis till mig dog t.ex. som 15-åring, då hon blev avkastad av en häst och kastades med huvudet före rakt i backen. Hon hade redan tagit av sig hjälmen och packat ner den, och så skulle hon "bara" rida hästen till hagen - i stället för att leda den som hon brukade.