När den andra blir nykter?

Jag har varit i din kvinnas sits. Jag levde med mitt ex och våra barn (ej gemensamma) i drygt 4 år.
Jag hade alkoholproblem av och till under alla dessa år. Till slut tog jag dock emot hjälpen, tog antabus och blev stabilt nykter.
Nu skulle vi "börja om" och allt skulle äntligen bli jättebra till 100% och inte bara till 99% av tiden.
Vi åkte på en underbar utlandssemester där vi hade det fantastiskt! Allt var frid och fröjd trodde jag.

Men så kom vi hem och hösten kom. Han blev som förbytt. Fick världens utbrott mot mig och var jätte elak, både mot mig och mitt barn.
Utbrotten kom oftare och oftare och alltid helt oprovocerat. Jag var ju nykter, han borde känna sig trygg och nöjd med det. Han hade fått som han ville, som han bönat och bett om.
Jag mådde äntligen bra, barnen mådde bra. Men ikke - han blev bara värre och värre.

Till slut flyttade jag och barnen och vi skulle leva ihop men som särbos istället, bara en tillfällig tid inte för alltid. Jag hade därför alla mina saker kvar där och bodde där minst 6 dagar per vecka. Lägenheten hade jag som tillflyktsort när hans utbrott kom.

Tog dock inte lång tid innan han inledde en relation med en annan kvinna och plötsligt var det slut.

När jag gick i behandling (mot en diagnos som gjorde att jag tog till alkohol) så var han medbjuden många gånger. Han valde att aldrig gå med dit. Ändå klagade han precis som du gör nu

"du får all hjälp, jag får ingenting, ingen bryr sig om mig........ "

Hon har inte fått något gratis utan har fått jobba hårt för sin nykterhet, för att bli frisk. Det fick jag göra. Det får du också göra om Du vill må bra. Ingen kan göra det ÅT dig.