Att gå vidare från det värsta som kan hända
Först vill jag säga grattis Pyretsmamma och Sandra87love till era barn! Jag beklagar så väldigt mycket att ni inte fick behålla dem. Vet inte om någon av er har barn sedan innan, men nu är ni änglamammor! Jag gråter när jag läser era inlägg (läst din tråd också Sandra87love) och genomlever min pojkes död igen för 2,5 år sedan. Det känns inte som om det var så länge sedan! Min son dog också i magen, av oklara omständigheter. Det var det värsta jag (och min familj) har gått igenom. Jag trodde aldrig att det skulle kännas bättre. Ja, hur går man igenom en närståendes död? Att ens föräldrar dör, hur hemskt och chockartat det än är, så är man väl på något sätt ändå beredd på att det ska hända förr eller senare. Men att ens barn dör, det är så fel, så fel. Första månaderna efter att min pojke dog grät jag dagligen. Min man var den enda som kunde trösta mig på "rätt sätt", han var ju pappan. Alla andra runt omkring försökte så gott de kunde, men ibland ville jag hellre att de skulle vara tysta. Jag kan inte säga idag vad som fick mig att gå vidare. Jag är inte säker på att jag hade klarat det om jag inte hade blivit gravid igen, och fått en liten kille! Min man och jag pratade och pratade, dessutom gick jag hos en kurator i nästan ett halvår efteråt. Jag började jobba deltid efter en månad, mest för att då tänkte jag inte på det. Min pojke kommer alltid att finnas hos mig, saknaden finns där fortfarande, men idag är det sällan jag gråter. "Han fattas oss", som en berömd författare skulle ha sagt. Ni kommer att ta er igenom det, men en sorg måste man tyvärr gå igenom, det finns inga genvägar. Ibland kommer det att kännas alldeles överdjävligt, men någon gång kommer det en dag då ni kan le igen, om så bara för en sekund. Kram till er och alla andra änglaföräldrar!