Nån mer som vill ha syskon till sin 2012a? :-)

Hur går det för dig?

Grattis!!

Jag går in i vecka 13 imorrn, var på vul i V8 och såg ett litet pyre med tickande hjärta <3

Tack! Det går skapligt med illamåendet. Kör upp maken när jag vaknar för att hämta nyponsoppa och så får jag ta det lite lugnt och sitta still efter frukost för att den inte ska komma upp igen. Men mår bra resten av dagen. Hoppas att det ska klinga av snart, maken skulle nog vilja få en sovmorgon någon gång

Har ni fått någon hjälp med magen? Jag antar att ni provat allt vid det här laget med droppar och uteslutit saker ur kosten mm, men ville ändå höra mig för vet hur jobbigt det är med en liten med strulig mage. För E gick det över fort, men det var jobbigt så länge det varade!

Stort grattis!!! Förstod först inte vem du var, men nu trillade poletten ner!

Hur går det för er här inne?

Vi var på rul idag! Allt såg bra ut men fick mest roliga bilder på huvudstående bebis då hon (!) inte ville vara med riktigt och vända sida till fick hoppa och kissa och massa trix för att bm skulle se allt ur rätt vinklar

Härligt att det går bra än så länge AnnC, lycka till på rul!

Tack! Ja, jag hade en känsla att det kunde vara en tjej, så hade ställt in mig på pojke för att minska risken för besvikelse . Men vi blev väldigt glada både maken och jag, har en son sen innan.

Så härligt att allt såg bra ut! Och mysigt med en lillasyster!

Här lunkar det på. Gick in i v 25 i tisdags och ska till bm första gången sen inskrivningen imorrn. Har bokat ett förlängt besök och maken ska med också så ska vi prata förlossning redan nu istället för i v 37 och komma fram till om hon ska skicka vidare mig till aurora-enheten eller inte.

Jag vill så gärna få en bättre förlossning än sist, men det är samtidigt läskigt att känna så, för då är risken väldigt stor att jag blir besviken om det inte blir bättre än sist... Många tankar just nu och skönt att få träffa bm imorrn!

Grattis till lyckade hjärtultraljud och att ni är förbi största riskperioden!! Jag blir så glad för er!

Vid förra graviditeten gick allt bra tills jag var öppen 10 cm, vi jobbade på bra hemma och fick god hjälp av lustgasen när vi åkte in. Men vid 10 cm (och han stod rätt högt upp då) så avstannade det, hade en envis kant kvar som inte ville bort och sonen kom inte ner som han skulle i kanalen. Kl 18 var jag 10 cm öppen och bm var rätt frånvarande, hon kom in och kollade på datorn ibland och jag märkte att hon var fundersam men hon kommunicerade inte med oss och jag hade för täta värkar för att rycka tag i henne och fråga. Så det var ganska ovisst några timmar när inget hände och vi inte fick någon information. Kände mig väldigt utelämnad. Vid 21 var det skiftbyte och fick en underbar (bossig) bm som styrde och ställde, tog mina händer, tittade mig i ögonen och sa att bebis inte kom ner som han skulle och antingen skulle det bli sugklocka eller kejsarsnitt. Och jag kände mig trygg igen. Sen tog det några timmar till med värkstimulerande dropp och ultraljud för att ta reda på hur han låg och om det gick att sätta klocka. Till slut hade vi lyckats krysta ner honom en bit så dom kunde sätta klockan och 23.37 föddes han, alltså nästan 6h efter jag var fullt öppen. Jag hade haft krystimpulser från 19 ca men när jag väl fick krysta sent på kvällen så var jag för trött och slut för att det skulle ge så mycket effekt.

Pga sugklockan fick jag också en tredje gradens sfinkterruptur och fick sys rejält på operation. Hade rejält ont första månaden efter förlossningen och gick på smärtstillande men det avtog med tiden när musklerna läkte ihop har som tur är inga men idag. Men det vore såklart skönt att må lite bättre kroppsligt efter nästa förlossning!

Så dels är jag ju orolig för att det ska stanna av igen (även om jag vet i huvudet att det inte behöver bli så, så är känslorna nåt annat). Att vara fullt öppen är ingen positiv känsla för mig... Sen var ovissheten jävligt jobbig, så vill vara säker på att bli informerad och att det styrs upp en plan tidigt om det verkar dra ut på tiden. Det var nog den planen som hade behövts förra förlossningen... Och är rädd att jag ska leta liknelser med första förlossningen istället för att kunna fokusera på den här förlossningen och spänna mig istället för att låta kroppen göra sitt...

Men det känns skönt att det blir ordentligt dokumenterat hur jag upplevde det sist och enligt min bm nu ger en auroraträff mer tyngd åt journalen när man kommer till förlossningen. Jag känner mig egentligen inte rädd för förlossningen, utan mer orolig för hur jag kan reagera då. Tex hade jag djävulskt ont i ryggen under hela förlossningen vilken KAN bero på att sonen låg med ryggen mot min rygg, men inte säkert. Men om jag får lika ont i ryggen nästa gång är det ju lätt att tro att även denna bebis roterat fel... Sonen hade dessutom huvudet på sned och en hand i ansiktet så han gjorde allt för att ställa till det :-P

Det här blev visst väldigt långt...

Hej igen, hur har ni det här inne?

Spännande med en till så snart inpå!

Jag är gravid i v 31 nu, räknar ner mina fem veckor kvar på jobbet, börjar bli slitigt...

Uppdatering: lillasyster Alice föddes 23/3 kl 00.15 med akut kejsarsnitt i v 34+1, hela 40 cm lång och 1520 g.

Var hos bm på kontroll på förmiddagenden 22e och hon upptäckte att bebis hjärtljud var lite förhöjda och skickade mig till bedömningsmottagningen "för säkerhets skull". Väl där blev inte ctg godkänt så de gjorde ultraljud och upptäckte att hon var 44% tillväxthämmad. Blev inlagd runt lunch för observation men ctgn på em/tidig kväll såg lite bättre ut så började pusta ut. Men sista ctgn "inför natten" mellan 22-23 såg plötsligt mycket sämre ut så de beslutade om akut kejsarsnitt. Maken var hemma och nattade sonen så han fick kasta sig i bilen och lämna sonen hos barnvakten och sen köra alldeles flr fort till sjukhuset. Tack vare att narkosläkaren behövde springa iväg till förlossningen en stund så han maken fram precis tills att de skulle sätta spinalen..!

Väl ute upptäckte de att lillasyster var anemisk med hb på 50 så de gjorde helt rätt i att ta ut henne! Hon är pigg och stark men råkade ut för en tarminfektion i veckan så för tillfället får hon dropp och antibiotika och får inte amma. Hon är den snuttigaste bebisen jag träffat så tycker synd om henne! Igår hittade hon makens bröstvårta och sög fast

Så det blev rätt omtumlande det här men vi börjar hitta nån slags vardag här på neo och min mamma är i Uppsala för tillfället med och bor i huset, handlar till oss, tar med saker från huset när vi behöver nåt, tvättar våra kläder och umgås med oss om dagarna. Sen en vecka tillbaka får sonen vara med på neo med när han klarat av sin 5-dagarskarantän efter sista förskoledagen.

Storebror fick träffa oss, men inte inne på neo. Min man åkte hem och var med honom och jag gick ut i korridoren utanför neo och träffade honom, och han blev ordentligt bortskämd av mormor dessutom.

Min son är som tur är otroligt pappig, så det löste sig bra med att pappa åkte hem en del om dagarna.

Stort grattis till dottern!! Sån tur att det gick bra! <3

Vi är hemma sen den 12 april, fick åka på permission medan Alice fortfarande hade sonden kvar, men sedan en vecka tillbaka är sonden borta och Alice helammar <3. Hon har växt på sig en del, vuxit 5,5 cm till 45 cm och väger 2,4 kg nu, så hon är fortfarande rätt tunn och neo vill gärna att hon lägger på sig lite! På måndag börjar maken jobba igen men han ska ta sina 10 pappadagar 2 dagar i veckan i fem veckor tänkte vi istället, tack vare att vi båda fått vabba för Alice har vi fått många veckor hemma tillsammans allihop ändå.