Vi finns, vi som ångrar barn

Jag ångrade länge mitt barn. Jag var helt enkelt inte redo, jag skaffade barn med fel man, vid fel tillfälle i livet. Många kvällar har jag gråtit! Vid ett tillfälla funderade jag faktiskt att ge bort hela vårdnaden till pappan. Tyvärr är pappan oförmögen till att ta hand om sitt barn. Nu har jag en underbar sambo som stöttat mig otroligt genom åren. Och äntligen, efter 6 år, känner jag faktiskt verklig gläde över att vara mamma! Men jag är också glad att jag stannade vid ett. Det är knappt så jag räcker till bara för honom. 

Jag tror att det som har hjälp mig mycket, förutom att han har blivit äldre och mer självgående (tack och lov kan han nu gå upp, göra frukost, ta ipaden och sysselsätta sig själv UTAN att väcka mig. Det är helt underbart. Sen går han ju i skolan också vilket underlättar. Dagisgrejen var ren terror. Jag tror att det enbart kommer bli bättre och bättre. Jag älskar tonåringar så det ser jag fram emot! Nej nu kom jag av mig lite. Men det som har hjälp är att släppa på den jävla prettogrejen att allt ska vara perfekt. T.ex. när han var bebbe så bar jag i sjal, gjorde all barnmat själv, använde inte napp osv för att ALLA sa att man måste göra så för att vara bra. Jag tog slut på mig själv! Nu är jag inte så noga. Han måste äta sina grönsaker och jag serverar bra och nyttig mat, men det är helt okej att äta lite gottis, även på vardagarna. Han får sitta med ipaden i några timmar om han vill. Jag är inte så noga med vad han vill göra så länge han sköter det han ska. Vi har en bra relation. Vi gör saker ihop. Jag älskar honom oerhört. Men jag får inte dåligt samvete om jag behöver göra något annat en hel dag, eller hel helg för den delen. Han kan underhålla sig själv en stund! Och genom att jag har släppt det dåliga samvetet har min kärlek växt och vi har det faktiskt jättebra ihop nu. Men man måste inte läsa saga VARJE kväll.

 

Jag trodde att det skulle vara jobbigt, men jag har väl levt ett skyddat liv eller nått, för jag insåg inte HUR jobbigt det skulle bli. Sen var det andra saker också, jag hade ett dåligt förhållande med pappan, vi hade ont om pengar, jag var väldigt fastlåst osv utan någon avlastning alls. När barnet var nått år så brukade jag rymma hemifrån. Jag gick helt enkelt upp innan pappa och barn vaknade och drog ut hela dagen, skrev en lapp med "idag får du ta hand om X". Det var ÄNDA sättet jag kunde få avlastning, eftersom pappan var ett as. Men sen lämnade jag honom och sen dess har det blivit mycket bättre. Men jag känner att jag miste flera år av mitt liv där. Jag har alltid älskat mitt barn med kärleken har varit "bittersweet". Jag kände länge att jag hade kunnat lämna om jag inte hade haft honom. Men nu när jag är nöjd med livet, är jag även nöjd med mammarollen. Dock är jag glad att småbarnsåren är över! Jag var INTE redo för att bli mamma när jag blev det, men nu har jag växt ikapp lite tror jag. Fast jag råkar ha en 6-åring istället för en bebis .

Mitt barn var liksom mitt fängelse, eftersom jag var tvungen att ta hand om honom så kunde jag inte komma iväg från situation som jag hatade. Det är svårt nog med barn även om man har hus, bil, jobb, osv. Men när man INTE har det, så är det ett rent helvete. Det är ju egentligen inte barnets fel, eller var inte i mitt fall. Jag hade ett ganska "lätt" barn. Inga vakennätter eller så. Men jag tog ut min frustration över situationen på barnet. Alltså inte fysiskt, men känslomässigt.

Hur menar du nu, vilket fasadsnack?

Okej, då förstår jag. Trodde det var mig du syftade på. Jag hade det jättesvårt men jag vill ge hopp till dom som känner som jag gjorde, att det faktiskt KAN bli bättre! Kanske inte i alla fall. I mitt fall så finns det fortfarande gånger då jag inte orkar, men då han är självgående så kan jag helt enkelt säga det "mamma orkar inte, lek själv" så gör han det. Det gör så att jag faktiskt orkar andra gånger. Sen är allting inte rosenskimmrande men jag känner MER ofta glädje över att ha barn, än vad jag känner motsatsen.