aldrig mig lik

Inget kommer någonsin att bli samma igen. Jag blev lurad till att föda vaginalt. På aurora och läkarträffar lovades pudendusblockad, skrämde bort mig från planerad förlossning/igångsättning. Jag skrev allt detta i förlossningsbrevet, plus att det låg i journalen sa de. 

Men när det var dags, sket de i alla löften för att de inte visste hur man lägger en pdb. Fick jag förklarat i efterhand. Jag hade en undersköterska och en student i rummet insåg jag sen, som satt o förklarade till mig att pdb får jag aldrig. Jag trodde de var BM de med.  BM kom in o skratta åt mig för att jag inte accepterade att en förlossning gjorde ont. 

BM jag hade fick en näsbränna. Jag går på PTSD behandling tre månader efter födseln. Jag kommer aldrig att bli samma. Jag bara känner det på mig. Mitt psyke är fuckad, jag kan inte slappna av på dagarna utan att återuppleva känslan av maktlösheten. Jag är glad mycket av dagen, sen kommer de mörka stunder. Jag tappar andan, vill försvinna, göra om allting rätt, vill gråta. Jag känner att de dära tre i förlossningssalen, med hjälp av aurora och den där läkaren, de mördade min hjärna. Nu kan jag bara gå runt och känna mig värdelös tills den dagen jag dör. Bättre än så fick jag inte ha det, är det här min lott i livet?