min historia
Hej alla änglaföräldrar. Jag förlorade min lilla Theo i vecka 37 oktober förra året och vill berätta min historia.
Jag blev i februari förra året oplanerat gravid med en kille som jag inte hade träffat så länge. Jag har länge längtat efter barn, men har alltid haft otur med förhållanden. Jag har länge sagt att jag vill bli mamma innan 30 och det var på min 29års-dag som jag fick reda på att jag var gravid, jag var livrädd men överlycklig. Abort var aldrig ett alternativ för mig, även om flera försökte pådyvla mig att det var det jag borde göra. Blir man oplanerat gravid tycker jag att man tar sitt ansvar och gör det bästa av situationen, och det var vad jag gjorde. Och jag älskade det barnet från första stund. Pappan till barnet var väldigt fram och tillbaka under graviditeten, ena stunden ville han vara väldigt delaktig, för att i nästa stund bryta kontakten helt. Jag krävde aldrig något av honom, och planerade utifrån att bli ensamstående mamma. Jag kämpade hårt under sommaren med att ordna allt så bra som möjligt för mig och barnet i min mage. Jag jobbade mer än heltid för att höja upp min SGI, letade ny lägenhet, en större i ett bättre område, införskaffade allt som behövdes utan någon annans hjälp, flyttade till min nya lägenhet. Det var en jobbig, extremt stressig sommar, men jag var så lycklig över mitt barn, och tänkte att när hösten kom, när allt var klart, då skulle jag äntligen få ta det lugnt, njuta, vänta, få känna mig stolt över hur bra jag lyckats ordna det för mig och honom, och äntligen få träffa honom.
Fysiskt hade jag en väldigt lätt graviditet, jag hade inga krämpor, mina värden var perfekta hela tiden, det såg jättebra ut på ultraljuden, jag älskade att vara gravid, jag önskar bara att jag hade haft mer tid att njuta av det. Min lilla ängel Theo var en väldigt aktiv kille, på ultraljuden hade de svårt att få bra bilder på honom, för att han rörde på sig så mycket :) på det sista ultraljudet sa barnmorskan till mig "en kille som är så här aktiv, mår inte dåligt på något sätt" han var en pigg och frisk, perfekt liten kille. Det ultraljudet var två veckor innan han dog.
Slutet av september hade jag jobbat mina sista jobbpass, BF var 26e oktober, flytten var avklarad, nästan allt var inköpt, jag fick bo en vecka hos en kompis under tiden som de tapetserade om min lägenhet, jag hade valt blåa tapeter till min sons rum. onsdagen 2a oktober fick jag flytta hem igen, och jag spenderade hela den dagen och torsdagen med att ställa i ordning allt igen och städa undan slipdamm. på torsdagkvällen var jag helt slut, men lättad, det enda jag hade kvar att göra var att sätta ihop spjälsängen, det hade jag tänkt göra på fredagen. efter en helvetiskt kämpig sommar, så var det bara det kvar att göra. men på torsdagsnatten började jag oroa mig, Theo brukade alltid vakna vid 2tiden och hålla igång till 4, och vid 2 hade jag inte känt honom på ett tag. Men så kände jag en buff från honom och slappnade av, trodde allt var lugnt, och somnade.
jag var van att bli väckt vid 8 på morgonen av Theo's buffar och sparkar. Men när jag vaknade av mig själv på fredagsmorgonen blev jag orolig igen. Jag gick upp, försökte väcka honom genom att spola vatten, buffa på magen, bada. men inget gensvar. Jag ringde specialistmödravården och fick en tid kl 13, fortsatte buffa på magen utan gensvar, jag hade börjat få förvärkar och tänkte att förlossningen kanske var på gång, att det var därför han var så stilla. När jag åkte till sjukhuset var jag övertygad om att jag skulle föda barn snart, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle föda ett dött barn.
De kopplade in en ctg-maskin, som jag skulle få ligga med en halvtimme, men hjärtslagen gick upp och ned hela tiden beroende på hur jag låg, så de tog in en ultraljudsapparat, och då såg de att det inte fanns några hjärtslag, ctg-n hade bara mätt mina hjärtslag. Jag kunde inte tro på det de sa, jag förstod inte vad jag såg på ultraljudet och jag ville bara hem, det var en mardröm, något som inte kunde hända på riktigt. jag ville bara slänga mig framför tåget och vakna ur mardrömmen.
de höll mig kvar, jag kunde fortfarande inte tro på det, jag ville att de skulle titta igen, jag buffade på magen, inbillade mig att han rörde på sig, men det var bara pga att jag puffade på honom som hans fot flyttade på sig. jag blev igångsatt med tabletter. min mamma och min bästa kompis- Theo's gudmor kom dit.
På lördagen födde jag min lilla Theo, precis som graviditeten hade varit lätt fysiskt så var också förlossningen. Det tog bara 4 timmar från att vattnet gick tills att han var ute. Min bästa kompis var med hela tiden. Min lilla ängel var så perfekt! massor av rött, mjukt hår, len hud, finlemmad, långa tår. Helt perfekt, normalviktig. Jag hade honom hos mig i tre dagar, ville inte släppa honom ifrån mig, ville inte lägga honom i kistan för att aldrig mer få se honom, men till slut var jag tvungen. han hade på sig den pyjamas som jag längtat efter hela graviditeten att få sätta på honom, en med dinosaurier. och i kistan fick han med sig en mjuk filt, en kanin som min kompis köpt till honom, och nappar som det stod Theo på.
veckorna efter var som en dimma, en mardröm som aldrig tog slut. Jag var på återbesök på sjukhuset, och fick reda på orsak, eller rättare sagt, det fanns ingen egentligen orsak. Theo var helt fullt frisk, jag var helt fullt frisk, allting var perfekt, det enda de kunde se var att han hade dött av syrebrist.
begravningen var en månad efter, den var helt perfekt och precis så som jag ville ha den, han fick en perfekt gravplats, och en jättefin gravsten med hans hand- och fotavtryck.
Pappan till Theo betedde sig iskallt hela tiden, när jag bad honom komma till sjukhuset sa han till mig att han inte såg någon mening med att se någon som var död, det skulle inte ge honom nånting. Han kom inte heller till begravningen, och har inte hört av sig sen dess.
8 månader senare har jag lyckats ta mig upp om, börjat jobba igen. men under de här månaderna har jag både fått utstå psykisk misshandel från killen som jag började träffa efter begravningen, samt förlorat 80% av min vänskapskrets. Folk har betett sig rått, elakt och iskallt, varit respektlösa både mot mig och mot Theo, det bästa som någonsin har hänt mig.
Theo kommer alltid och för evigt vara det bästa som någonsin hänt mig, min största lycka och min största sorg.
men jag kommer nog alltid undra, vad jag har gjort för jävligt i mitt liv eller i mitt förra liv, för att förtjäna det här helvetet.