Gravida med tredje barnet BF jan/feb 2015 - se hit!

Åh vilken fin bild och vad skönt att allt såg fint ut Edvina!

Går in i vecka 13 idag! Igår kände jag mig piggare och inte alls illamående förrän på eftermiddagen. Tjoho tänkte jag, det har vänt! Men idag känner jag mig SÅ trött, dimmig, illamående, seg, hungrig och allt däremellan :(

Jag väntar faktiskt på lite svalare väder. Vill ha svalka! Jag älskar att det är fint och soligt men inte nu när man är illamående och trött.

Hoppas ni andra mår bättre.

Jag har hoppats varje dag i flera veckor att det skall komma regn eller lite blåst men det KOMMER INGENTING! Bor mitt mellan Lund och Malmö. Varje dag står det på vädret att det kanske skall komma någon skur, men icke. Imorgon skall det komma säger de. Hoppas, hoppas! Tror att mitt illamående kommer ge med sig när den här tryckande värmen släpper. Är trött på 30 garder nu :)

Jag bor i Åkarp för att vara exakt :) Kul att vi är några skåningar!

Man kan nog boka in ett privat UL Pingeming. 

Åh vad skönt med lite regn! Vi skulle ju fått regnskur idag kanske och jag hörde hur det mullrade ett par mil bort men vi fick inget! Inte ens molnigt. Gah!! Sätter mitt hopp till morgondagen :)
Idag har jag mått lite bättre. Hoppas, hoppas det håller i sig.

Jo, jag har absolut mått bättre denna graviditet!

Med första barnet (pojke) mådde jag illa och tålde inte lukter, stekos, kaffe, kaffelukt, kunde inte steka mat, kunde inte äta något kött, kyckling, ägg, fett osv. Spydde aldrig och mådde illa vecka 6-14

Med andra barnet (flicka) mådde jag SÅ JÄKLA ILLA! Kunde inte spy men låg i princip och ojade mig varje sekund jag kunde. Det var samma med maten att jag inte kunde lukta/äta det som jag skrivit ovan. Kväljde av vissa schampo-lukter och liksom äcklade mig själv med diverse tankar :)  Mådde illa ca vecka 7-14.

Den här graviditeten började illamåendet i vecka 8 men är inte i närheten av hur det var med de andra barnen och framförallt med tjejen. Visst mår jag illa och är trött men absolut inte hela dagar och jag kan laga mat, äta kött, sätta på kaffe och till och med ta en pytteliten mun med kaffe även om det smakar rätt illa. Det blir bättre om jag äter lite men tyvärr inte av att jag vilar. Då blir det sämre nästan. Jag har gnällt lite denna grav över att jag inte vill vara trött mer och inte må illa men jag inser nu när det börjar klinga av vilken tur jag haft denna gången. Jag har ju liksom du undrat om jag verkligen vart gravid på riktigt denna gången. Men jag tror vi skall tacka våra lyckliga stjärnor att vi har klarat oss lindrit undan bara. Jag skall på KUB på fredag morgon. Då får jag se om det är någon där inne!

Regn här också! Och jag har börjar rör på mig igen! Så skönt. Det blev en morgonpromenad idag.

Idag på morgonen var vi på KUB. Vi fick först se en liten frisk bebis som sprattlade och sparkade och jag vågade knappt titta men sen såg jag det lilla söta livet. Hon kollade nackspalten och sa att det såg normalt ut (hon sa ingen siffra eller så). Sen la hon in värdena i datorn och fick tillslut fram siffrorna. Det var ingen ökad risk för trisomi 21 (downs syndrom) men vi fick 1/67 på de två andra trisomi 13 &18. Jag började gråta direkt. Det var mitt blodprov som gjorde att risken blev så pass "hög" men vad i blodprovet vet jag inte. Vi har sedan innan sagt att vi vill gå vidare så den underbara Barnmorskan bokade in oss för ett moderkaksprov redan nu på tisdag morgon. 
Trisomi 13 0ch 18 är vad jag har förstått "allvarligare" än downs och få överlever kanske ens sin första månad i livet. 
Nu är jag nervös för moderkaksprovet, den långa nålen och för svaret. Det skulle dröja cirka en vecka efter provet tills jag fick svaret.

Någon som gjort moderkaksprov? Hur var det? 

Jag hade tänkt att köpa lite mammakläder men nu vågar jag inte det.

Usch! Nu vill vi bara ha svar. Ovissheten är jobbig.

Jag är precis 32 år fyllda så jag är inte så jättegammal ännu. Hon frågade om jag rökte, hur lång jag är och vad jag väger. Jag har aldrig rökt i hela mitt liv, är 160 cm och väger nu 53 kg (går in i vecka 14 imorgon och har gått upp 2.5 kg). Jag lever hälsosamt och dricker aldrig, rör på mig osv. Så jag tror att det nog kan vara åldern lite grann men den stora faktorn måste vara något av "det andra" som de kan se med blodprovet, men det vet inte jag vad det är. De säger inte det.

Jag är kräknervös inför provet men jag skall blunda och bara andas och hoppas på det bästa. Barnmorskan jag träffade igår sa att jag skulle ta det väääldigt lugnt hela dagen sedan. Det är ju missfallsrisk på moderkaksprov. Vad jag har hört och läst så skall det vara en missfallsrisk på 1/100 och vi fick 1/67 på att vårt barn har en mkt allvarlig sjukdom och kanske inte lever längre än sin första månad. Så vi valde ändå att göra moderkaksprovet. Svåra etiska dilemman?
Tack för att du skrev darkisen!

Tack för ert stöd och för infolänken Laura 79. Jag kollade upp en del innan KUB jag också men när jag satt där och sen nu såhär precis efteråt så har jag glömt? Man blir så chockad och så glömmer man av det man läst. Men jag har också förstått det som att jag nog antagligen hade lågt hcg och lågt att det andra också det som heter PAPP-någonting. När dessa två är låga så är det större risk för Trisomi 13&18 och om det ena hade vart högre så är det större risk för DS. Men jag är inte säker riktigt.
Nu ältar jag det mesta? Tänker att om de bara kollat på mitt blodprov så skulle nog siffrorna vart en bra bit mkt "sämre" eftersom jag inte är överviktig, inte röker, inte är över 35 och eftersom UL så hyfsat bra ut. Och så tänker jag på provet jag skall ta på tisdag och hur det kommer kännas. 
Min man tänker fortfarande helt bergsäkert att vi kommer få ett friskt barn men jag tänker nog att vi kanske har otur denna gången. Mkt beroende på detta såklart och i samband med att jag hela tiden trott att någonting är "galet".

Vad härligt att se din mage! Och att höra er alla berätta hur ni mår och hur långt ni är gångna. Fortsätt gärna!! Det är kul att läsa även om vi just nu lever lite i ett vakuum.

Gjorde moderkaksprovet i morse. Det gick bra. Jag var så nervös att jag nästan skakade innan. Men det gjorde inte så ont, mest bara obehagligt. Läkaren var superduktig. 
Nu väntar 3-5 arbetsdagar av väntan på det första "snabbprovet" av trisomi 13, 18, och 21. Sen skulle han skicka cellerna på "långanalys" också. För han kanske, kanske såg något avvikande vid magen. Vi får se. Den långa analysen tar 2-3 veckor för cellerna skall dela på sig. Där får vi veta alla kromosomer, om de är "normala". 
Lite av min nervositet har släppt nu när jag gjort provet, för nu kan vi inte göra något annat än att vänta. Men man kommer ju sitta som på nålar om/när telefonen skulle ringa.

Novin 10: Vad skönt att det såg bra ut!

Jag har så konstiga känslor just nu. Jag känner mig varken gravid eller ogravid. Jag slår det lite ifrån mig för att lättare "stå ut" med denna väntan. Är i vecka 14 och kommer vara i typ 17 när jag får reda på den fullständiga analysen. Man vill liksom inte köpa mammakläder och visa upp magen näär jag inte vet hur det skall sluta.

Känns som jag drog ner på stämningen lite när jag berättade om oss. Men jag vill att ni fortsätter och berätta om er. Hur långt ni är gångna, hur ni mår, om magarna växer etc. Bara berätta! Jag går in här när jag känner mig positiv till att det skall bli bebis och när jag inte känner så. Ja, då låter jag bli att gå in hit och kolla helt enkelt :)

Välkommen ni som är nya! 

Jag är "bara" 32 men här i Lund där jag går på mödravård har de dragit gränsen för KUB vid 30. Jag gjorde inte  med mina andra barn men nu kände jag att det var ett måste. Varför vet jag inte men det var bara en känsla jag hade.

Igår fick vi svar från läkaren. Han ringde när jag var i parken och lekte med barnen. De har hittat en extra kromosom nr 18, alltså trisomi 18 (edwards syndrom) i cellerna de tog på mitt moderkaksprov. MEN de vet inte om det är barnet eller moderkakan som har trisomi 18. HELT SJUKT!!! Jag trodde väntan var över. Om bebis har trisomi 18 kommer vi att avbryta graviditeten då det här syndromet väldigt sällan är förenligt med liv. Men vad som händer om moderkakan har detta vet jag inte. Läkaren sa att det var väldigt ovanligt. Han ville inte säga mer än så och jag frågade vad jag skulle ställa in mig på men han visste inte. Han har inte fått mer info än jag från gen-labbet. Så nu får vi vääääänta tills den fullständiga analysen är färdig någon gång i nästa vecka. För då kan de förhoppningsvis se hur det ser ut.
Som ni förstår håller man ju på att gå upp i linningen här hemma och dagarna sniglar sig fram. Jag vill veta nu!!!!

Idag ringde läkaren efter lunch och meddelade att det var barnet som har trisomi 18 - edwards syndrom. Det känns helt overkligt. Han skulle ordna en tid så snabbt som möjligt för avbrytande av graviditeten. Men det blir nog efter helgen först.
Jag fattar ingenting. Även om jag har lyckats bli lite förberedd då det har dragit ut på tiden lite. Men ändå!! Händer detta mig??!!

Liten uppdatering från min sida. Jag har inte riktigt släppt tråden ännu och kikar in då och då.

På lördag eftermiddag åker jag till KK för att påbörja min tvåstegsabort/sena abort. Man tar tablett som "stannar av graviditeten". Sen tillbaks på måndag och sätts igång. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det här händer.
Jag är nervös för allt! För att ta första tabletten, för att sätta igång "förlossningen", för hur ont det kommer göra, för bemötandet på KK, för att behöva sövas efteråt då det ofta behövs en skrapning, för alla känslor som kommer upp när jag ser vår lilla flicka osv osv.

Ta vara på er själva, era magar, era bebisar, era stora barn. Det är ALLT, ALLT som betyder någonting i hela världen.

Sista inlägget här och sen lämnar jag tråden tror jag. Har haft svårt att släppa den men nu får jag försöka acceptera att det inte kommer någon bebis till oss.
Hoppas ni stannar kvar och berättar för och peppar varandra.

I lördags tog jag den första tabletten som skall avsluta graviditeten och det var hemskt. Grät och grät och grät efteråt.
Sen fick jag ställa om för att ladda inför "förlossningen". Natten mellan söndag och måndag hade jag en del molvärk och jag tror att kroppen redan för lite förberedd för vad som skulle hända. In kl 8.30 på avdelningen.
Tyvärr blev denna dag alldeles fruktansvärt hemsk på alla sätt och vis känslomässigt. Inte bara för att vi miste vår lilla flicka på riktigt utan för att vi blev iskallt och känslokallt bemötta. Inga varma ord, inget peppande, inga tröstande trots att jag och mannen storgrät. Det var som en fabrik. Vi satt och grät framför barnmorskan men hon ville bara komma igång att ge mig igångsättningstablettern för att få igång det hela. Tillslut insåg vi att vi inte kommer att få något som helst stöd så vi fick torka våra tårar och sätta igång och fixa det själva. Förloppet gick snabbt och "bra". Jag fick tabletterna 8.45. Efter att jag fått tabletterna fick jag ligga minst 15 min för att de skulle värka och sen vandrarde jag runt till ca kl 10 för att få igång det. Kl 10 började jag få kraftiga värkar och en ihållande kramp som aldrig släppte. Det stegrades och stegrades och jag fick enorm frossa. Då ringde vi på klockan och jag blev tillfrågad om jag ville ha en värmekudde, vilket var superskönt. Bm gav mig den men frågade ingenting, sa ingenting, bara gick ut igen. Min man fick hålla i mig för jag frossade så mkt att jag hoppade i sängen. kl 10.30 satte jag mig på toaletten och tog kramperna och värkarna som kom varje 10 sekund. Kl 11 kom allt ut i pottan på toaletten. Helt galet ont men jag klarade det och det var en enorm lättnad när det släppte. Vi fick se vår flicka efter att de torkat av henne och hon var liten och jättesmal för att vara i vecka 17 och moderkakan var också lite liten. Hon var missbildad i ansiktet och vi såg att hon hade trisomi 18. Vi var så chockade efteråt och tomma att vi knappt fattade vad som hänt. Min gråt kom aldrig ut på sjukhuset efter att vi pratat med barnmorskan i början. Det känns som att hennes fruktansvärda bemötande tog sorgen och bekräftandet av våran flicka ifrån oss. Vi fick själva be om en kurator som kunde komma kl 14 på sjukhuset och det var jätteskönt. Igår var vi hos en annan kurator på kvinnokliniken i Lund och det var superskönt att berätta om händelsen och hur vi blev bemötta och vi kom överens om att skicka ett brev till ansvariga på avdelningen.

Nu såhär 4 dagar efteråt kommer sorgen och känslan av orättvisa. Hur kunde det hända??? Det är ju så ovanligt! Jag fattar ingenting och kroppen har avslag och eftervärkar men jag har ingen bebis...

Nej, det var inte på förlossningen i Lund. Där har jag fött de två andra och jag tycker de är underbara där. Det här var på mottagningen i Malmö (aborter sker andats där). Tycker de borde skilja lite på abort och abort beroende på om det är önskat eller ej, men nej. Vi skall skicka brev till ansvarige på den avdelningen och får hjälp av vår kurator.