Matvägrande 1 åring. Mår dåligt är det vanligt !?

Det var struligt här också, även om han väl inte totalvägrade ändå. Men i något skede skippade jag en måltid helt och hållet, det var liksom ingen idé att försöka mata ett barn som inte ville äta.

De dagar det var bara barnet och jag som åt middag, gick jag hellre på restaurang, det var någon annan som städade efteråt då... Jag gjorde mitt bästa för att dölja min irritation vid måltiderna, för att inte skapa en ond cirkel med ännu mera strul.

Jag trugade aldrig. Ville han inte äta, så tog jag bort maten, och så fick han vänta till nästa måltid. Jag ville inte att han skulle inse att man kan trotsa mamma genom att inte äta.  Äter gör man för att man är hungrig, inte för att göra mamma glad. Maten fick inte bli ett maktmedel. För man kan ändå aldrig tvinga ett barn att äta.

När vi övergick från 8 månaders till 1 års matburkar, gick det bättre, antagligen för att maten var mera kryddad. Han har alltid gillat starka smaker, så det kan ha varit en orsak till strulet tidigare. Det smakade kanske inte tillräckligt gott.

Vid ca ett års ålder körde jag med följande taktik: Han fick en bit mat (t.ex. en brödbit) framför sig. Samtidigt som han plockade upp matbiten öppnade han munnen, och då gick det att stoppa skeden med mat på i munnen på honom. Han åt snällt, och sen åt han sin brödbit. Och så nästa matbit...

Nu som 3-åring äter han det mesta med god aptit, så nånting gjorde jag väl rätt i alla fall

Mitt barn fick alltid i sig något. Jag har svårt att förstå att det skulle vara barnmisshandel om barnet självt får bestämma hur mycket det vill äta. Barnet fick själv kontrollera sitt ätande. Däremot fick han inte kontrollera var eller hur maten serverades.

Alternativet till att ta bort maten när han inte ville äta mera skulle ju vara att göra som du och flytta tallriken under bordet, eller sätta sig framför tv:n, eller plocka fram leksaker, eller ta till något annat tricks, bara för att få honom att äta mera än han ville ha. Med andra ord, så skulle barnet lära sig att om jag äter mycket mat så blir mamma glad, men om jag äter bara lite mat så blir mamma ledsen. Nej tack, hos oss är måltiderna just precis det, och inte en cirkusföreställning. Eftersom han aldrig totalvägrade, så fungerade min taktik. Jag kan förstå att man gör vad som helst med en unge som inte äter alls på hela dagen, men det var ju inte fallet hemma hos oss.

Och med maktmedel menade jag att barnet använder maten som maktmedel, inte att jag som förälder gör det."Om jag inte får mina leksaker, så äter jag inte!" Det är att trotsa med hjälp av maten. Min teori var att om barnet aldrig möter någon speciell reaktion hos föräldern när det säger "jag vill inte ha mera", så kommer det heller inte att uppfatta maten som ett "vapen" som man kan rikta mot föräldern.