Mest bisarra/tråkigaste/konstigaste bröllop ni varit på?

Den här tråden är ju både rolig och sorglig, och ärligt talat blir jag faktiskt lite rädd för att gifta mig... Själv har jag bara varit på ett bröllop, det var litet men väldigt fint. Alla som var där var genuint glada för giftermålet, vilket jag tror är en viktig förutsättning för att det ska bli en härlig dag. 

Jag kan dock bidra med mina föräldrars bröllop, som nog var lite märkligt. Jag var inte född då men jag har hört historian ett antal gånger. De bestämde sig på en måndag för att sedan gifta sig på lördagen. Bröllopet var i rådhuset med två vittnen, sedan hade de fest i huset där de åt gratäng och de flesta drack nog en hel del. Mitt i natten började de ringa på köp- och sälj-annonser och tala med tysk brytning, och sedan for hela sällskapet iväg mitt i natten och köpte en hamsterbur (de hade ingen hamster och planerade inte heller att skaffa). Märkligt som sagt, men en glad tillställning och de levde lyckliga tillsammans tills döden skiljde dem åt. 

Det värsta jag varit med om annars är när brudens far höll ett fruktansvärt elakt tal där alla hennes pojkvänner behandlades i tur och ordning och där hennes man framställdes som den sämsta av de alla hon haft den dåliga smaken att dejta. Talet höll på i 45 minuter och bruden grät i 35 av dem. Han slutade när hon lämnade salen helt söndergråten. Man kan väl säga så att ingen av hennes systrar har gift sig och kommer knappast att göra det förrän den jäveln dör. Snacka om att ta ner stämningen...

Mitt mest konstiga minne är från då min dåvarande bästis gifte sig. Bröllopet var fint och även festen var lyckad tills dess att hennes pappa kommer fram och vill prata ut med  mig.

Till saken hör att jag blev misshandlad när jag var mindre av min styvfar

På bröllpsfesten berättar alltså hennes pappa att de visst känt till hur det var hemma och att de ibland pratat om att hjälpa till men att "det alltid rann ut i sanden".

Den informationen kände jag att jag kunnat vara utan, speciellt då den dagen. Mina tankar om att de skulle hjälpt till om de hade vetat var ju just det som gjorde att jag orkade så det finns ju kvar men att få veta att de ändå svek gör än idag ont.