gravida överallt!

Förstår! Är världens babyboom just nu och har vart ett bra tag måste vara riktigt jobbigt.

Precis innan jag blev gravid blev min nära vän det oj vad jobbigt det var. Men hon fick missfall och jag hann först men nu har hon en fyra månader yngre. Jag trodde då att jag aldrig skulle bli gravid och hade alltså varit jobbigt samtidigt kul såklart men just det att vi alltid varit lite tävlingsinriktade och det var alltid hon som fick alla killar när vi växte upp. Det låter hemskt men jag kunde inte rå för mina känslor då. Hon berättade dock inte om missfallet förrän jag blev gravid så då blev jag ledsen men glad när hon kom med de goda nyhrterna.

Men tänk att du kanske får ditt efterlängtade barn när babyboomen är över och deras barn börjar bli stora och du får vara lite ensam och graviditet och bebis. På det viset hade jag velat bli gravid innan denna babyboom så man fick vara lite speciell och inte dela uppmärksamheten om du förstår rätt.

Nu känns det lite som mim graviditet bara var en i mängden inte för detspelar roll men tänk dig själv att du kommer ut som gravid nu då kommer alla bara ttänka: "ännu en till..." men om det är senare när det lagt sig och deras bebbar börjar bli stora kommer folk reagera: "ååh vad kul en ny liten bebis!"

Jag är sämst på att förklara och förstår ju attandras tankar inte sspelar roll. Men tänk attfå föda utan att bli skickad till ett annat sjusjukhus för att det är fullt. Hoppas du förstår min poäng. Även om det är jobbigt just nu kommer det vara så värt i slutändan! Kram och hoppas det tar sig snart!!!

Vi har försökt i fyra år nu. Bor i Umeå :)

Dumdummast: kan inte skicka privat meddelande till dej. Skicka gärna ett till mej:) har ni gjort några ivf-behandlingar? Själv har vi gjort 4 plågsamma försök. Alla misslyckade

Skickar till dig :)

Förstår precis... var 35+ när jag fick mitt första missfall och sedan ännu ett och då tänker man att det aldrig kommer att gå vägen. Vänner som jag aldrig trodde skulle skaffa barn blev plötsligt gravida, andra fick oplanerade sladdisar och överallt såg jag bebismagar... på stan, på tv... ÖVERALLT! Och det gjorde så ont att se deras lycka medan jag själv mådde så dåligt och längtade så. Och så skäms man för att inte kunna vara glad för andras skull. Att man är en sådan hemsk vän att man inte klarar av att se deras nyfödda utan att vilja gråta.

Jag hoppas verkligen att det går bra för er allihop. Vi fick till sist en underbar flicka, men vägen dit var lång och plågsam. Använde både Progesteron (gulkroppshormon) och Trombyl (blodförtunnande) den gång det gick vägen, så kanske det kan hjälpa med lite medicinering?

Usch vad hemskt :-/ v.35 alltså? Då är det ju redan en stor bebis...hemska tanke.

Här blir det progesteronkur framöver ser det ut som, då jag har för låg nivå vilket lär vara anledningen till att vi försöker och försöker men inget händer. Får hoppas att det gör susen!

Här blir det ivf förhoppningsvis under hösten. Remissen är nu inskickad eller skulle göra idag. Så väntar med spänning

Det är nu det sista jag verkligen tycker det är jobbigt när alla blir gravida o föder barn, det går så himla lätt för alla.

Vi har försökt i fyra år och precis passerat 30 år.

Värst är när folk frågar: "inte dags för er snart", "äggen blir sämre med åren" osv osv. Har bara lust att ställa mig upp och skrika rakt ut: "vi kanske inte kan få barn, håll käft!!"

Förut har jag alltid kommit med förklaringar på varför vi väntar men har inga förklaringar kvar att ge. Är den enda i mitt tjejgäng som inte har barn o man känner sig verkligen utanför, när de hittar på saker tillsammans o inte frågar mig för jag inte har barn.

Ska nu påbörja den egentliga kampen.

Börjar med pergotime nästa vecka och det är ju det första jag provar, förutom bara sex då :). Finns ju så mycket grejer att testa innan man kan ge upp och inget är ju fel på mig eller mannen.

Samma här
massa gravida vänner, både andra tredje och till och med fjärde barnet för en del.. och vi har inte lyckats få till ett endaste än...
Men vi kämpar på!

Det känns jobbigt att se magar och bebisar överallt, men man får påminna sig själv om att det är ju verkligen inte deras fel och försöka låta bli att det går ut över dem!

kram på dig och kämpa vidare!

Lyckats bli gravid ja,,, men efter det så hände det något, jag får ingen ägglossning på egen hand, å när jag får hjälp så händer det inget ändå.... vad hjälper det mig att jag lyckats bli gravid innan? ingenting.... det gör det kanske bara ännu jobbigare/svårare för att man måste acceptera att kroppen inte är riktigt som den skall!

Innan de försökte vi i 2 år,, nu har det gått snart 2 år, så totalt har vi försökt i 4 år.. Det blev inget plus utan jag fick en remiss för att utföra en spolning av livmoder och ägglossning. Hade turen som fick en tid väldigt fort tack vare ett återbud. Har nu äl (efter intag av pregotime) så det är bara att mysa till de där hemma. fick även idag en hormonspruta (pregnyl) som skall skjuta på äl lite grann. så det är bara att vänta några veckor igen å se om det blir de där efterlängtade plusset!