Mitt ena bonusbarn trycker alltid på att allt är mitt fel och har jag någon bra idee' är den aldrig bra förens hans pappa säger samma sak. Jag orkar inte med att bli hackad på för allt, det kan vara att jag vänder skedarna upp o ner i diskmaskinen eller att jag tycker att det räcker med en godispåse var. Är så trött på det :( hur ska jag nå fram med det till honom om att jag kan göra saker bra och kanske till och med bättre än pappan?
Vad är det för ålder på barnet och hur länge sedan är det föräldrarna separerade?
Han är 13 år och 3 år sedan föräldrarna separerade
Det låter som att sonen kommit in i tonåren.
Hur fungerar hans relation med sin mamma och pappa? Hur länge har du funnits med i bilden? Många tonåringar gör ju revolt mot allt och alla och då blir du väl värsta syndabocken tyvärr.
Det är nog så ja men ska jag acceptera att han är i tonåren eller kan jag ställa krav? Sen tycker pappan att det är okej med alkohol men så fort pappan går iväg så testar han ju mig och jag säger nej till mer och då är jag ju elak och han fortsätter dagar senare att påminna om att jag var elak. Hur lyfter man sig upp och ruskar av sig skiten man får ta. Vad gör du för att peppa dig själv?
Det är nog så ja men ska jag acceptera att han är i tonåren eller kan jag ställa krav? Sen tycker pappan att det är okej med alkohol men så fort pappan går iväg så testar han ju mig och jag säger nej till mer och då är jag ju elak och han fortsätter dagar senare att påminna om att jag var elak. Hur lyfter man sig upp och ruskar av sig skiten man får ta. Vad gör du för att peppa dig själv?
Som tur är så är min bonusdotter bara 9 än och tycker än så länge att det är okej att leka med min dotter på 3,5 år. Vi har äldsta vh så det är rätt skönt när hon åker, då det blir mindre högljutt. I veckan som gick hade hon 3 aktiviteter, så det kändes inte så kul att få livet uppstyckat när sambon dessutom varit bortrest 2 långhelger med 3 veckor emellan, så vi får lite tid i lilla familjen plus att han sågat sig i tummen, så jag tar alla bebisens bajsblöjor.
Så jag kan tycka äldsta är bortklemad då hon absolut inte får missa något roligt på mammans sida, sedan om hon är med på sin lillasyster födelsedag här är inte så viktigt, enligt hennes mamma. Nu ville de åka iväg till lantställen den här långhelgen, så nu löste sig lillasysters födelsedag till viss del ändå, genom ett byte. Vi fick tidigarelägga allt en timma så hon skulle hinna vara med då de hade lekavslutning med kören typ.
Frågan är om det hjälper att du och sonen hittar på något roligt på tu man hand, eller om han bara är sur och butter oavsett?
Jag hoppas din man kan stötta dig så inte självkänslan dalar för mycket.
Nä vi har varit ute själva och haft kul men då testar han ju än fortfarande men jo vi kan ha kul. Jo men han blir ju trött på oss när vi bråkar så de är väl så där.
Jag hade nog också protesterat om jag ansåg att en vuxen gick in på skruv-och mutternivå, vlket är just på den nivån du lägger exempel på
OK, jag vill att besticken sak stå med skaftet nedåt i diskmaskinen, men finns inget som jag tar upp till diskussion (utom om det är en dag då jag är grinip på allt, då kan jag tjafsa om det, pinsamt jag vet)
Om du vill bara köpa en viss mängd med godis, då gör du det. Om han vill ha mer, så får han ta det med sin pappa.
Han är på väg in i tonåren och man får välja sina strider, även som förälder och än mer som partner till en som har barn.
Och frågan är, vad är viktigast, att du har rätt eller att ni har en bra relation
För övrigt anser jag att man ska vara väldigt försiktig att bli en uppfostrare och än viktigare ju äldre barnet är när man träffas.
Först en bra och nära relation, sedan kan man börja med att förmedla vad man tycker är viktigt.
Sedan har man ju ett vuxenansvar, men det är annat än hur man ställer ned besticken och mängden godis.
Men saken är inte att jag ska ha rätt utan att han hela tiden försöker köra över mig men visst det funkar om jag ska vara en jämlik vän till han men så kan jag inte leva med.
Jag gissar att du och pappan inte har en jättebra eller nära relation med biomamman? Kanske är han rädd för att tycka om dig eftersom han då tror att han skulle vara illojal mot sin mamma. Isåfall kan det hjälpa att ni talar gott om hans mamma, att hon gör detsamma för att visa att hon accepterar ert förhållande och att hon tycker att du är ett bra inslag i hans liv, gärna göra något tillsammans allesammans ibland; fika efter skolavslutningen etc. Förhoppningsvis känner han så småningom att det inte är en konkurrenssituation och att han "får" gilla dig. Sen kommer han ju att fortsätta vara tonåring förstås, med allt det innebär ; )
Tack för tips och pepp få ge sonen tid att vänja sig med att jag är här för att stanna. En mysig sak va att han kom hem med en läxa då han skulle skriva om sin familj och skrev om mig som sin andra mamma :). Så ska allt ge de tid och har insätt att de kommer komma fler stunder då vi kommer krocka. Kram på er alla