Umgängesföräldern verkar inte bry sig...

Ursäkta en kanske lite korkad fråga men varför bokar du in saker på semestern innan ni bestämt vilka dagar barnen ska vara hos pappan?

Det där med jackan förstår jag att du är skitsur över. 

Jag förstår att du är arg och trött på honom!
Vad tänker barnen? Hur gamla är de? Har ni varit skilda länge?

Varför skulle pappan agera barnvakt och ta dem när DU föder barn?

Som jag förstod det ville TS ha dem hemma då istället och pappan verkade inte bry sig att han då inte fick ha dem alls.

TS, han har haft var 4:e helg förut och om jag förstått saken rätt, velat ha oftare, kankse har han ledsnat på att inte få gehör för det och skiter nu i det 'helt' för att det är lättare att stänga av än att gå och längta?

Hur gamla är barnen? Trist att han inte kunde hämta och skicka jackan när han hade slarvat men det är inget du kan göra något åt.

Varför!? Jo för att man aldrig får besked av honom förrän i sista stund och vi kan inte pausa våra liv pga att han är helt jävla seg alltid.

Barnen är 7 och 9 år gamla och vi har varit separerade i över 6,5 år. Barnen säger inte så mycket men tystnaden säger allt tycker jag.

Vem har påstått att han skulle agera barnvakt!? Vi har sagt att mina föräldrar ska passa när vi ska till förlossningen.

Från början så hade han barnen varannan helg men detta var för flera år sedan, sen var det han själv som ville byta till var tredje och för ett halvår sedan så var det några tillfällen då det istället blev var fjärde av olika anledningar och både barnen och han verkade nöjda med det så så har det fortsatt.

Då är de ännu så pass små... vad svårt.
Jag tycker att det verkar lite som att pappan inte fått till livet med barnen riktigt? Och kanske att han skyller det på dig? Nu spekulerar jag vilt :) men kanske han är missnöjd med att träffa sina barn så lite men osäker på hur han ska bete sig och inte klarar/orkar riktigt att se sin egen del i det hela utan skyller det på dig och låter kontakten glesas ut?

Bor ni långt ifrån varandra? Eller skulle han ha möjlighet att ta del av barnens vardagsliv någon gång i veckan? Ex lämna och hämta på fotbollsträningen eller något sånt? För att förbättra kontakten mellan honom och barnen tänker jag.

 

Vi bor 5 mil ifrån varandra och han vill inte vara delaktig i någonting, har försökt det här med aktiviteter förut men vill inte bli involverad på något sätt. Han avskyr mig och min familj, tycker att vi är översittare typ (han är raka motsatsen och nöjer sig med det sämsta jämt typ). När barnen fyller år så får dom aldrig ta med sig sakerna dom fått hem till mig och de gångerna som jag har har föreslagit att vi kan lägga ihop till saker som dom behöver/önskar sig så som cyklar, Ipads och dylikt så har inte det passat utan han vill köpa egna leksaker/skräpgrejer som dom redan har massor utav. Han anser att jag får barnbidrag och underhåll och ska inte blanda in honom i presenter eller andra saker som dom behöver. Jag tycker att han resonerar helt uppåt väggarna. Ena barnet fyllde år denna helgen då dom var iväg och hade då fått pengar dels av pappan och dels av en annan släkting och pengarna från pappan hade han mer eller mindre tvingat att dom skulle det handlas för i en leksaksaffär på direkten trots att det hellre vill sparas ihop till en dator. De andra pengarna hade inte vågats tas med hem så igårkväll ville hen att jag skulle ringa och fråga om henne fick ta med dom nästa gång. Det känns mycket knepigt och det verkar nästan som om barnen är rädda för hans reaktion eftersom dom inte vågar att fråga om saker utan vill att jag ska göra det istället.

Vad tråkigt att han inte vill vara delaktig! Dels för honom själv, han missar ju en stor del av sina barns uppväxt, men framför allt förstås för barnen.

Ok, ja då borde han ha tagit tag i det och sagt att han vill ha mer tid med dem istället för att bara prata om det.
Tyvärr finns det inget du kan göra om han väljer att inte finnas med. Det tar bara energi.

Vad är problemet egentligen? Att han är en dålig förälder?

För det verkar han ju vara. Men vad kan du göra åt det? Inte så mycket egentligen.

Ja, han är en dålig förälder men det tråkiga är att han försöker att göra livet surt för mig och kallar mig sjuk i huvudet så fort han får chansen och vill som sagt inte bidra med något vettigt alls. Han betedde sig som ett riktigt svin när vi var ihop, förskingade pengar, hotade, misshandlade, yes You name it men det var aldrig någonsin hans fel utan alltid mitt och trenden håller ju i sig så jag är egentligen bara glad om han tar distans men jag tycker också synd om ungarna som har en sådan hemsk bio-pappa. Tur är det väl att dom iallafall har en jättefin bonuspappa som gör allt för dom. Ja, som sagt vet inte riktigt vad jag ville med det här, ville väl bara skriva av mig lite!?

Jag kan omöjligt uppmuntra barnen att åka iväg när jag vet hur han är. Kan tillägga att han misshandlade mig både fysiskt och psykiskt när vi var tillsammans och lockade mig successivt bort ifrån min umgängeskrets och familj genom att prata en massa skit, hot osv. Detta har han sedan upprepat med flickvännen som han hade efter mig som jag pratat med och det skulle förvåna mig om han inte gör likadant nu med nuvarande tjejen också. Han klarar inte av att hantera "starka" tjejer utan bryter ner dom genom att ta till våld och eftersom våra gemensamma barn ha exakt samma envisa humör som mig så är jag helt enkelt rädd att det ska komma till en punkt då det blir svart för honom och dom råkar illa ut. Till saken hör även den att han alltid försöker att vända på allting och ge mig skulden till höger och vänster. Barnen vågar inte säga ifrån eller be honom om någonting utan ber ofta mig att göra det för enligt dom så bryr han sig inte eller gör ändå ingenting åt det. Jag kan alltså omöjligt samarbeta med denna personen och uppmuntra mina älskade barn att åka dit när jag vet hur han beter sig. Vi har bara två inbokade helgumgängen kvar och jag ska ju höra av mig angående semesterumgänget som jag tidigare skrivit om i denna tråden och eftersom jag inte vill att dom ska åka och barnen själva aldrig frågar efter det så vet jag inte hur man ska göra?? Jag har ont i magen och vägrar numera att träffa honom så all kommunikation sker via sms och det tycker han är helt "sjukt". Han uttrycker alltid att jag är just helt sjuk i huvudet och förstår inte varför jag reagerar som jag gör på saker som enligt honom är helt ovidkommande. Ena barnet har en diagnos och har medicin och jag har tidigare skickat med medicin för att det skulle räcka ett tag, jag har ingen koll på hur mycket det finns kvar utan förutsätter ju att han ska säga ifrån när de börjar ta slut. Denna helgen upplyste min äldsta att han inte gett någon medicin alls och han har inte nämnt någonting om detta. När jag upplyste honom om att jag visste att han misshandlat tjejen efter mig också så bara ryckte han på axlarna och frågade vad jag skulle göra åt saken? Så fruktansvärt nonchalant. Hur ska jag/vi ställa oss till allt det här, behöver verkligen hjälp!?? Någon som är insatt i hur man ska bemöta det här för jag själv blir bara förbannad.

En sak till. När barnen hade varit iväg sist och kom hem så gick båda två och la sig tidigt och den yngsta sa -Åhh, vad det är skönt att vara hemma!! Morgonen därpå -Åhh, vad jag har sovit gott i min gosiga säng!! Det känns och verkar inte som om dom har det särskilt bra och trivs när dom är hos honom.

Hej TS! Kan du pm:a mig? Jag har inte "svar" åt dig vad du ska göra men en del erfarenheter som du kanske kan ha nytta av men vill inte skriva dem här, det är för personligt. Om du vill/vågar.

Hej! Jag har pm:at dig så nu väntar jag spänt.

Du har svar :)