Sent missfall v 17

Saknar ord, men sänder en tanke :( kram!

Beklagar sorgen  Hoppas att du får professionell hjälp att gå vidare.

Tack, det blir säkert bättre med tiden men just nu känns det så tomt så tomt..

Jag beklagar din sorg. Fruktansvärt. Stor varm kram och hoppas du får bra hjälp med att bearbeta din oerhörda förlust.

Tack så mycket!

Beklagar att du har förlorat din son!

Är själv i samma mycket sorgesamma situation. Vid rutinultraljudet i v 19 konstaterades att vårt barn inte levde. Allt hade sett så bra ut vid kub-ulj och min mentala beredskap var låg för att någonting skulle vara fel. En dag senare fick jag migegyne och dagen därpå cytotec så den 15/5 föddes vår son i hemmet. Enligt riktlinjerna skulle man egentligen vara på sjukhus men vi valde att vara hemma. Vi kommer att begrava vår lille son. För mig var det mitt femte barn som vi förlorade för en vecka sedan och tårarna strömmar ned för mina kinder. Många kramar till er!

Jag beklagar så mycket lysa <3 Detta är en jobbig och traumatisk upplevelse. Jag gråter fortfarande av å till men det går sakta men säkert framåt. Frågan är om man någonsin vågar att prova att skaffa ett barn till...? Man är väl inte purung direkt heller så man har inte så många år på sig. Det skulle ha blivit min mans första och han var så lycklig, även jag förstås... Jag har två fantastiskt fina barn som blir 14 och 12 i år. Känner sån lycka och tur att jag har dem. De är mina änglar på jorden. Vi får försöka ta oss igenom det här på det bästa sätt vi förmår. Även om livet går vidare så kommer saknaden av min son alltid bestå. Men med tiden hoppas jag att allt kommer att kännas lättare....Kramar

Jag förstår verkligen din känsla. I detta hav av sorg så är det de fyra barnen jag har (2 år, 3år, 5 år och 14 år) som gör att jag trots den stora sorgen överlever. Varje dag strömmar tårarna. Jag är heltidssjukskriven. 
För mig har förlusten av vår lilla pojke väckt en enorm skyddsinstinkt av de andra barnen: vill skydda dem från allt miljögifter, människor med onda avsikter.
Jag har en stark längtan efter ett femte barn, men vår son var inte planerad och jag tror tyvärr att min man inte delar samma längtan. Jag fyller 39 år i år så åldersfaktorn finns verkligen där...Provar många olika tankar, men frågan som ekar i mitt huvud är är kärleken till min man tillräckligt stark för att kunna välja bort möjligheten till ett femte barn?