Jag förlorade min son, blir man någonsin riktigt lycklig igen?

Beklagar verkligen sorgen ts:(

Åh vad ledsamt att läsa :( Beklagar verkligen. Har inga erfarenheter av det du går igenom så jag har nog inga bra tips. Men låt sorgen få ta tid. Gråt, prata och var inte rädd för att visa din sorg om du har behov av det. Var rädda om varandra och tänk på att man kan sörja på olika sätt. En del vänder den inåt och vill inte prata om det som hänt. Andra precis tvärtom. Jag önskar så att ni orkar gå igenom det. Eller, ni måste ta er igenom sorgen för att gå vidare. Sen kommer ni förhoppningsvis kunna se ljusare på tillvaron. Har en vännina som förlorat sitt barn. Det tog tid och när hon var mitt i sorgen trodde hon inte hon skulle fixa att gå vidare. Men som hon själv sa en gång. Livet går faktiskt vidare och jag kan känna mig lycklig. Då blir jag glad :) Axxa, jag önskar er allt gott och att det känns lättare framöver. Kram

Först av allt, grattis till din fina lilla pojke. Jag beklagar verkligen att han inte fick stanna hos dig. Jag har också förlorat ett barn i magen, i v 38. Det är snart 4 år sedan och livet blir aldrig detsamma igen. Men det blir bra på ett annat sätt, det kan jag lova dig. Ibland är sorgen fruktansvärd och bedövande, ibland tänker jag att jag inte står ut. Men oftast så går det ganska bra nuförtiden, ofta är jag glad och kan känna tillförsikt. Du är just nu inne i den chockartade första sorgetiden. Det har bara gått en vecka sen du miste ditt barn och det är en väldigt kort tid. Känslorna planar ut lite efter hand och man lär sig leva med det. Du kommer hitta ditt eget sätt att hantera det och inga sätt är fel. Du kommer att bli glad igen, men du bär alltid med dig din son. Han är en del av ditt fortsatta liv och det kan också vara en styrka. Önskar dig allt gott.

Grattis till din son, och jag beklagar sorgen. *KRAM*

2005, i november, i v33+1, föddes vårt första barn med ett svårt hjärtfel. Efter sex veckors kamp och kast mellan hopp och förtvivlan somnade han in på mitt bröst den 24:e december, och vår värld kastades in i mörker.

Jag kan inte säga när vändningen kom, men jag vet att för kanske tre år sedan, alltså nästan 6 år efter att det hände, stannade jag upp en dag och kände att "Jag är mig själv igen." Jag har alltid varit en livsbejakande och glad prick, och det var ett par mörka år när glädjen aldrig nådde ända fram och där allt bara kändes.. orättvist.

Det känns fortfarande orättvist, det kommer alltid att saknas ett par skor i hallen. För att inte tala om alla samtal med nya skolsköterskor, dagisfröknar osv som glatt talar om att "Ja jag ser att ni har TRE barn totalt!" Nej, vi har inte tre barn. Vi har tre barn på jorden och ett i himlen.

Vår ängel har fått tre småbröder, och vi går ofta hela familjen till kyrkogården och hälsar på storebror. I början hade jag svårt att lita på att jag skulle få behålla någon av dem, var liksom säker på att någon skulle rycka bort dem från mig och skrika "LURAD!!!" Men för varje dag som gått har livet återvänt, och nu känner jag mig som mig själv igen. Sorgen är lika stor, men jag hanterar den bättre, och jag vågar lita på att det finns en morgondag.

Min son dog fyra timmar efter födseln för tre år sen pga ett svårt hjärtfel som vi inte vetat om.
Tre år senare kan jag säga att jag är lycklig. Jo, det är jag. Det kanske inte är samma sorts ovetande glädje och lycka som en som inte har upplevt den nattsvarta sorgen kan känna, men visst är det lycka.

Ett drygt år efter att lillebror dog (vi har en storebror till honom sen innan) föddes lillasyster, och jag är helt fantastiskt lycklig över henne. Jag har fortfarande mycket sorg efter lillebror, men den är inte kopplad till lillasyster. Hon är sin egen fantastiska varelse och hon är inte en del av sorgen. Sorgen är lillebrors, och bara hans. Jag ser på henne och känner bara lycka (och frustration i hennes jobbiga perioder, som med vilket barn som helst ), kanske extra lycka till och med eftersom jag förstår hur lycklig lottade vi är som fick henne. Hon och storebror räddade oss.

Det är klart man kan tänka ibland att hade inte lillebror dött så hade inte lillasyster funnits, men sen slår man bort det. Det är ju som det är. Och lillasyster är underbar, liksom storebror.

Sorgen kommer alltid att finns, men inte som ett mörkt moln, utan som en del av ditt hjärta. Den kommer dyka upp när du minst anar det, men den kommer inte ta ifrån dig din lycka.

Det finns hopp, jag lovar.