Outsäglig smärta, framtidsvånda... Era råd?
Först så vill jag säga att jag förstår att det är en outhärdlig smärta du just nu känner och jag beklagar verkligen att ni inte fick behålla ert barn.
Jag förlorade också mitt förstfödda barn, en lite ängla kille 2001 i en moderkaksavlossning i V.32, det var fruktansvärda omständigheter kring detta.
Pga moderkakeavlossningen drabbades jag av en DIC och höll själv på att stryka med, pga kogulationsrubbningar så höll jag på att förblöda.
Låg två veckor intensiven i respirator, först när jag vaknat efter dessa veckor, förstod jag vad som verkligen hänt. Jag visste ju att vår son dött, men inte hur illa däran jag varit/var.
Jag såg också gravida ÖVERALLT, nyfödda ÖVERALLT, gråtande bäbisar och barnvagnar så fort jag tittade ut genom fönstret :( det var en oerhört tuff tid.
Jag upplevde också att jag sörjde mer och längre än min dåvarande sambo, han stängde mer allt inombords, detta kom dock ikapp honom ca 12år senare.
Jag skulle vilja säga att "gå vidare" är inte att glömma, det var ett bra motto för mig. Jag har idag 13år senare gått vidare, men smärtan i mitt hjärta den finns där med mig varje dag, och det går inte en dag utan att jag tänker på honom, Melvin som han fick heta.
Vissa dagar är ff tyngre än andra, men det går ju utan problem att ta sig igenom dem, i början var de fruktansvärda månader.
Jag råder dig att ha kurator kontakt under så lång tid du känner att du behöver det, det hjälper att prata, prata och prata och åter prata - då släpper det lite i hjärta för varje gång sakta men säkert.
Det finns ingen anledning i världen att ett barn ska behöva mista livet, det finns ingen anledning att tänka i de banorna i överhuvudtaget, för man kan inte komma på någon.
I början anklagade jag mig själv mkt - hade jag gjort ngt fel.? Hade jag missat ngt tecken.? Jag ramlade på rumpan två dagar innan detta tragiska och tänkte att "om jag inte ramlat" osv osv......
Idag har jag tre syskon till denna lilla ängel, den första föddes exakt nästan ett år senare, det var ett nu eller aldrig scenario med den graviditeten och det gick vägen utan problem. Två år senare kom nr3 och 2012 kom den yngsta till världen.
Det kommer gå bra nästa gång ska du se.! <3
Tänker på dig, sorgen och smärtan kommer släppa med tiden, men gå över helt det gör den nog aldrig. Åtminstonde inte för mig....
Jag kommer alltid ha en stol tom vid mitt köksbord :/
KRAM och lycka till.!