Outsäglig smärta, framtidsvånda... Era råd?

Naturligtvis är du mamma även om du inte har kvar din lilla ängel i famnen, och det är så fruktansvärt orättvist att ni inte har er lilla Räka kvar hos er
Jag vet att det inte går att jämföra med det som hänt dig (och det är inte det jag försöker göra), men jag fick två tidiga mf innan mitt första barn föddes och efter det andra funderade jag mycket på om jag verkligen skulle orka gå igenom samma sak igen.
Grejen är att det gör man ju. Inte för att man vill utan för att man måste. Om det händer igen, och det behöver det ju inte göra. För mig var barnlängtan större än rädslan, men det tog ett tag. Ge dig tid att läka hjärtat lite, ge er tid att läka tomrummet i familjen lite, och prata med varann. Din sambo blev antagligen mer överrumplad än vad du blev, du kände ju Räkan väl, han gjorde inte det och fick förtvivlat kort tid på sig att göra det innan h*n lämnade er. Du är mamma till en liten ängel som bodde under ditt hjärta i flera månader. Din sambo är pappa till en liten ängel som han inte har någon direkt relation till. Det måste kännas fruktansvärt overkligt för er båda, men du har fler fina minnen och jag tror att det vore bra för er som familj om ni kan lyckas dela de minnena.
Jag svamlar och vet egentligen inte vad jag pratar om, jag vill egentligen bara säga att jag är fruktansvärt ledsen för er skull.