Trolla skrev 2014-05-12 22:53:12 följande:
Usch va jobbigt det låter! Vi hade en lång väg till vår etta kantat av besvikelser. Fick ett ma som upptäcktes på ul i v 18 (den nhade dock dött mycket tidigare). Jag hade aldrig hört talas om ma, trodde att kroppen alltid stötte ut det om något var fel. Så jag fick världens chock, trodde jag skulle få se ett litet pickande hjärta men istället var det helt stilla och läkaren sa "det här är ingen normal graviditet. Fostret lever tyvärr inte". Jag skrapades dagen efter, men mådde otroligt dåligt i månader efteråt. Så här i efterhand kan jag ångra att jag inte uppsökte psykolog. När jag blev gravid igen (efter drygt ett års tid) kände jag precis som du, jag bara grät och tänkte "hur ska jag orka utsätta mig för det här igen?" trots att det var det enda jag velat hur länge som helst. Tjatade också till mig ett ul i v 13, tänkte att jag tänker fanimej inte gå flera veckor med ett dött foster igen! Är därför också igång nu med skräckblandad förtjusning
fy, förstår att det känns lite läskigt för dej också... det är verkligen hemskt när det inte går som det ska.... när jag blir gravid kommer jag be/kräva om ett tidigt ul, tänker inte gå ändå till rul och leva med de jobbiga tankarna och nedstämdheten. jag kommer dessutom kräva att bli igångsatt runt bf. har gått över med båda pojkarna varav sista slutade med katastrofsnitt då lille gossen var så medtagen och inte orkade med värkarbetet. Förlossningsläkaren pratade om att det antagligen var bidragande att jag var på gränsen till överburen, enligt ul +13 enligt mensen +16.
jag mådde skitdåligt båda graviditeterna under övertiden, känslan av att något skulle gå snett i magen innan bebisen kom ut, jag var helt säöker på att vi skulle snubbla på må¨lsnmöret med första, efter 2 mf hade jag svårt att tro på att det skulle sluta bra... negativa tankar.. var helt apatisk och nedstämd...
med andra orkade jag hålla hummöret i schack hyfsat första dagarna över tiden, hade försökt ställa in mej på det hela grav. men rätt som det va bnara trillade jag ner i svarta hålet. ringgde förlossningen och grät och hyperventilerade av ångest, fick komma in och tog ctg. så gjorde bebis en riktig dipp med hjärtljuden så barnmorskan blev orolig, men hon bara slätade över det, att det var för jag legat på rygg... men hon var bara nån sekund från att larma förlossningsläkaren förstpd jag i efterhand. fick ligga lite till med ctg och sen blev jag hemskickad... livrädd, kunde jag inte ligga på rygg nu eller??? när vi väl kommer in till förlossningen och det är på g, så är det en seg jäkla latensfas och inget händer från 05-13 så vi åker hem igen.... barnmorskan väghrade hjälpa förlossning igång, på bf+11. jag var så jääääävla arg!
får åka in senare på kvällen, kommer in vid 23. hinner få ett rum och en ctg på magen, dröjer 20 min så sjunker bebis hjärtljud i botten och det strömmar in folk... lugnade ner sej, men vilken jäkla pärs, ctg tappar bebisen, så ingen vet nånting... får på skalpelektrod och ser att bebis har hjärtljud som stabiliserar sej. sen är förlossningsläkaren vid min sida hela tiden och kollar på maskinen. pratar då som sagt om att jag är så långt gången.... vilket i efterhand bara gör mej ännu argare att de inte lyssnade på mej tidigare...
efter varje värk sjunker hjärtljuden och vi förstår att det inte kommer gå då jag inte öppnat mej så mycket... vid en kraftig nedgång så får läkaren nog och beslutar om omedelbart snitt, från att jag körs ut ur rummet tar det 6 min tills sonen är ute. jag sövdes givetvis...
sitter och skakar när jag skriver, var länge sen jag tänkte och pratade om det...
kommer INTE tolerera detta igen. Jag SKA ha igångsättning någon eller några dagar efter BF! punkt slut!!
ursäkta för förlossningsberättelsen, det bara "slank ur mej".. haha-... hoppas ingen tar illa upp, vill inte skrämmas....
