BF Januari 2015

Å jobbigt att du fortfarande mår så illa... Jag mådde illa enda till vecka 17-18 något men nu är det över. Så skönt! Istället har jag dock blivit sötsugen vilket inte bådar gott för resten av grav.

Men att de inte kunde prioritera ert svar lite mer! För oss tog det nog ungefär en vecka, kanske någon dag till. Läkaren sa att det kunde ta upp till två veckor att få svar. Om barnet har avvikelse får man oftast svar fortare förstod jag det som eftersom att de då ringer med besked. Men det kan ju skilja sig. Och jag gjorde ju inte fostervattenprov utan moderkaksprov. Hoppas ni hör av dem snart! Att bara vänta och inte veta vad man ska tro är ju hemskt!

Å vad tråkigt! Någon sådant ska ingen behöva uppleva Många kramar till er

Oj, vad jobbigt det låter! Tufft att få tiden att gå kan jag tänka mig? Men har du onda sammandragningar då eller är det bara "vanliga" sammandragningar fast de kommer väldigt ofta? Hoppas de lugnar ned sig lite snart så du slipper va sängliggande i alla fall...

Min sambo var inte heller spec engagerad i min första grav. Och egentligen inte denna heller, fast jag är inte heller så uppe i graviditeten denna gång så tänker inte direkt på det nu. Men vet att jag störde mig på det med första barnet. Han följde med på alla undersökningar hos bm och så men det var typ det. Inköp hade han noll intresse av men så är han också som person, ingen som går och shoppar kläder om han inte måste. Kommer ihåg att jag var besviken även efter att bevisen fötts, jag ville gå på barnvagnspromenader tillsammans men han förstod inte alls varför vi plötsligt skulle börja promenera tillsammans något som vi aldrig gjort innan.

Alla är vi olika personligheter helt enkelt och det är lätt att tro att ens partner ska förändras och plötsligt vilja göra massa saker bara för att han ska bli pappa. Jag tror att för de flesta killar tar det lite tid (spec vid första barnet) att växa in i rollen och förstå de uppoffringar som de kanske måste göra osv...

Det kan säkert stämma på vissa men långt ifrån säkert. Min son var jättelugn i magen, visst han buffade lite och så men sparka aldrig så det gjorde ont som man hörde av vissa. Utanför däremot var han väldigt vaken och ville vara med på allt, sov lite osv vilket följt honom genom åren. Han har massa spring i benen och är allt annat än lugn (utom när han bygger lego )

De fick avbryta graviditeten då det såg ännu sämre ut på ytterligare ett ultraljud förstod jag det som. Varför det blir så vet jag inte men det är väl någon ovanlig avvikelse.

Har en kompis vars bebis de upptäckte på RUL att den varken hade armar eller ben samt att hjärtat slog svagt så de fick också avbryta. Mycket kan gå fel så man ska verkligen var glad för en normal graviditet!

Skönt att nya jobbet tog nyheten så bra! Och kul att vara "officiellt gravid" Jag gick ingen kurs med första barnet och kommer nog inte göra nu heller. Kanske att jag ska gå en föräldrakurs för omföderskor som mitt Mvc har....Däremot planerar jag att läsa lite böcker om hur man kan möta förlossningssmärtan och förbereda mig så.

Jag var hos barnmorskan igår men hon tog inget sf-mått? Sa bara att livmodern gick upp till naveln nu. Vi tog heller inga prover. Gjorde ni andra det? Kanske var för att jag sa att jag mådde bra. Hjärtslagen var i alla fall 140.

Däremot började vi prata lite om förlossningen då jag känner mig lite orolig. Jag ska få gå till en läkare och kolla så att mina bristningar jag fick med första barnet verkligen är helt läkta och inte riskerar att spricka upp igen. Jag tror iofs det men kan vara skönt med en försäkran. Sen började vi även prata om bedövning som man kan få under slutskedet av förlossningen, typ när man ska krysta och ska lägga upp en plan för det sedan. Kändes bra att börja fundera lite redan nu!

Jag är i vecka 23, men det låter som att det är olika då... Inget urinprov heller. Inte ens vägning. Trodde jag skulle få mer bevis på att allt är bra.

Jag är lite nervös för hur allt ska bli med två barn så någon jättelängtan efter bebisen har väl egentligen inte infunnit sig än... Känns svårt att föreställa sig att det ska vara möjligt att älska någon lika mycket som jag älskar det barn jag redan har (utanför magen). Men tror det känslan kommer försvinna så fort han är född

Däremot längtar jag redan efter att bli av med magen! Den har precis börjat kännas lite stor och otymplig, och jag känner liksom "nu börjas det". Ser inte framemot resterande 4 mån. Men är förkyld nu och rätt dålig så det kan säkert påvärka mina tankar överlag, att det känns lite tyngre.