Fortsättningstråd för oss med BF i April 2014 med första barnet

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen! Om i alla fall Något kunde få vara bra! Min kropp har helt gett upp! Mina knän värker (gammal träningsskada), min axel värker (gammal jobbskada och lillen tröstas i stort sett bara av att man guppar han upp och ner = döden för axeln), min rygg gör såå ont, mina fogar har inte läkt så dom värker och värker, mina bröst gör så ont att jag knappt kan ha lillen på bröstet för att rapa honom, jag fick ett stygn långt upp på insidan av blygdläppen och jag är rädd att hon träffa en nerv eller så för det gör jätteont i min klitoris när jag ställer mig/sätter mig/får minsta tryck mot den. Som om inte allt det tar mycket energi så får jag sova typ 2-3 timmar/dygn. Lillen har bara haft ett par bra nätter med 3-4 timmar sammanhängande sömn sen han kom. Och 90% av hans vakna tid är han ledsen och gråter och skriker så jag har migränliknande huvudvärk. Jag vet inte vad jag ska göra! Jag känner mig så fruktansvärt dålig som inte har energi och ork att trösta min egen son, just nu gråter jag nästan lika mycket som han... Jag tycker synd om min sambo som kommer hem från jobbet och har två stycken att trösta. Lillen somnar alltid vid bröstet men vaknar och gråter när jag ska ta upp och rapa honom eller byta blöjan. Hur länge orkar man ha det såhär?!?!?

Här här ni en som fått någon slags post-depression. Satt och grät och ville faktiskt bara dö för några dagar sedan. Nu är min mamma här och hjälper till samt att svärmor och svägerska backar upp när maken jobbar. Så kan det gå... Men jag förstår faktiskt att det inte är så konstigt att jag drabbats; förlossning som avslutades med sugklocka, ont som f*n av ett hematom, kateter p.g.a. en helvetes urinvägsinfektion, livmoderinfektion som inte botades på en utan två antibiotikakurer. Feber och frossa. Får se om jag vågar mig på fler barn i framtiden. Lilla Dahlia är i alla fall helt OK och oftast ett väldigt "enkelt" barn. 

Jag kommer nog inte att skriva här så ofta. Men det gissar jag gäller oss alla - man har inte tiden man hade förut, eller hur? ;)

rpl: Har du kvar ditt problem med att inte känna att du är kissnödig? Har du pratat med nån om vad det kan bero på? Mitt kvarstår så jag har kontaktat min mvc-BM idag, väntar på att hon ska ringa tillbaka. Vill ju ha bekräftat att det är "normalt".

Inatt känner jag mig helt på bristningsgränsen... Ungen vägrar sova eller hon sover men så fort jag lägger ner henne och ska sova själv så börjar hon leva om och ska snutta på mig (vilket jag avskyr men hon vägrar ju ta napp)... Sen somnar hon till och så börjar det om - hon verkar dessutom inte ha magknip heller utan är bara allmänt missnöjd och vill att jag ska sitta och vagga henne i olika ställningar och fine det jade jag ju kunnat göra om det inte vore för att jag är rädd att somna själv med henne i famnen och tappa henne.

Har varit såhär under nätterna en längre tid nu, på dagarna sover hon som en ängel och en bomb skulle kunna gå av bredvid henne utan att hon skulle vakna men nätterna är ett helvete och jag kan knappt andas så är hon vaken och jag får ångest när det närmar sig natten. Men saken är den att jag inte kan sova under dagarna heller för då har jag blivit så övertrött så jag är pigg.

Inatt hade jag kunnat lämna ut tjorvungen i skogen eller vad som helst vara hon hade kunnat bara tyst och sova. Jag var tvungen att sätta henne i ett annat rum och stänga dörren så jag fick äta något i lugn och ro.

Nu sitter jag här och känner mig som världens hemskaste och sämsta för de känslor man har när det är såhär med flera timmars strulande - seriöst känner jag att jag skulle kunna lämna bort henne då hon är såhär... Och sen under dagen har jag dåligt samvete för hur jag kunnat tänka så om min lilla ängel som är så lätthanterlig och sover så sött.

Blä man känner sig ju knäpp och som världens ensammaste

Efter nattens händelse har jag nu ångest inför kommande natt. Fattar inte hur jag ska kunna slappna av och sova. Har fram tills nu varit rätt så lugn vad gäller oro för psd, men det lugnet känns långt borta nu.
Är ni lika nojiga som jag? Om inte, hur gör och tänker ni för att släppa oron?
2 bebisar i min närhet har drabbats av psd så jag misstänker att jag är påverkad av det.

Är det ingen annan av er som provat bärsjal?