Anonym (systrar) skrev 2014-04-21 13:48:42 följande:
Jag är ensam i många svåra situationer och jag är verkligen inte stark men det kan jag liksom inte ta någon hänsyn till. Min man och mina barn har bara mig så det är inte lönt att känna efter om jag orkar eller ej.
Visst fattar jag att jag inte kan klara detta i all evighet och visst hoppas jag att situationen ska lätta. Men just nu finns det inte någon ljusning i sikte så allt jag kan göra är att fortsätta.
Om jag är bitter? I början kanske, när jag fortarande var naiv nog att tro att jag kunde räkna med viss hjälp och avlastning men numera varken orkar eller hinner jag.
Fast ett tillfälle sitter ganska hårt i hjärtat fast det var flera år sedan nu:
det var ett par dagar efter makens första operation, han låg fortfarande på sjukhus. Jag var hemma med lillan som hade feber. Plötsligt ringde telefonen. Det var skolan som ringde, min son (9 år) hade blivit misshandlad på skolgården.
Den gången var det riktigt illa så vi var tvugna att uppsöka läkare. Men vad skulle jag göra med lillan? Jag ringde min mamma för att be henne komma och passa min dotter. Det kunde hon inte för hon hade lovat att ta min systers pojke till Gröna Lund den eftermiddagen/kvällen och ville inte bryta det löftet.
Det slutade med att jag satt på akuten med en snorig, febrig och ledsen 3-åring och en rädd, förtvivlad 9-årig med hjärnskakning och sprucken trummhinna.
Men allt går om man måste och vi tog oss genom den situationen också. Och på sätt och vis är det en trygghet att veta att du aldrig kan räkna med någon annan. Det är du själv och ingen annan som måste reda ut allt och det vet du om.
Läste ditt inlägg förut och har funderat över det under dagen. Det ligger mycket i det du skriver också. Det kanske är så att man måste förlita sig på sig själv helt enkelt och släppa tankarna på vad man förväntar sig av andra. Jag känner ju att det hindrar mig och det är ju inte heller rätt. Jag känner mig egentligen bättre än så.
Men har du saknat en vän eller har du saknar den praktiskt hjälpen?
Kan tänka mig att din mamma blev lite enkelspårig i sitt tankesätt och fokuserade så mycket på det där löftet att hon inte såg att det faktiskt kunde finnas något annat som var ännu viktigare. Jag förstår att du har haft svårt att släppa det.