Inlägg från: Anonym (Ensam kvar) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Ensam kvar)

    "I nöden prövas vännen" - men om alla vänner försvinner...?

    Någon som varit med om en livskris där vännerna en efter en börjat lysa med sin frånvaro och ni insett att era vänner kanske inte stod er så nära trots allt? Livskris som i allvarlig sjukdom, skilsmässa, dödsfall etc.. Vad är era erfarenheter av detta? Hur hanterade ni det? Konfronterade "vännerna"? Skaffade nya?

  • Svar på tråden "I nöden prövas vännen" - men om alla vänner försvinner...?
  • Anonym (Ensam kvar)
    Anonym (rädsla) skrev 2014-04-18 22:13:23 följande:
    Jag kan bara säga att av rädsla för att säga eller göra fel saker så kan det bli svårt att förhålla sig till en människa i kris. Ingen vill säga eller göra nått som gör situationen värre för den drabbade. Det är svårt att närma sig, en del kan bli arga, andra anser att man är hemsk om man försöker finnas där ifall ens försök att finnas där inte sker på det sätt som personen ifråga hade föredragit (men inte säger någonting om). Det kan göra att många avvaktar för man vet inte hur man ska bete sig för att inte göra skadan värre. Ska man ligga på med ständiga kontaktförsök? Ska man förhöra sig om hur denne mår? Bör man visa respekt och invänta att personen som drabbats av kris ska ta kontakt så man inte tränger sig på och gör skadan än värre? Om någon blir förbannad och skäller ut en när man försöker hjälpa till - ska man då fortsätta försöka hjälpa till eller ska man visa respekt genom att inte lägga sig i när det inte är önskvärt i och med utskällningen? Ska man ens försöka hjälpa till eller fråga hur det går eller ska man bara hålla sig på sin kant eller ska man enbart babbla på om orelevanta saker så den drabbade för en sekund ska tänka på något annat som inte gör lika ont?  Det är jättesvårt ämne, men jag är säker på att de personer som tidigare varit dina vänner säkerligen fortfarande finns kvar och på något nivå kanske väntar på att du ska vilja ta upp kontakten med dem igen. Jag tror ingen kommer avvisa dig på något sätt alls. Om du däremot inte kan förlåta dem så ska du inte ta kontakt, kanske om du behöver en förklaring till deras beteende men det avgör du själv.

    Kloka tankar. Jag håller med dig. Jag förstår verkligen att det är svårt, särskilt i den situation som jag upplever. Hade det gällt någon av mina vänner för ett år sedan så hade jag själv inte vetat hur jag hade gjort, vad jag hade sagt och hur jag hade valt att närma mig den vän det gällde... Jag är medveten om allt detta. Jag tror att jag är mest besviken över att så får personer har brytt sig om att försöka ta reda på hur jag vill ha hjälp. Tänker att någon hade kunnat ställa frågan hur man bäst kan hjälpa mig. Säga som det är, att det är svårt och att man inte vet vad man ska säga eller göra men att man väldigt gärna VILL. Det och att jag tycker att jag har räckt ut en hand själv men att rädslan tydligen varit så stor att man inte ens velat anstränga sig för att räcka ut den tillbaka. Samtidigt så har jag precis idag bestämt mig för att inte låta detta dra ner mig utan att jag ska fortsätta att vara en bra vän ändå och försöka fortsätta att tänka att det inte är mig det beror på, utan på situationen. Hade bara önskat att jag hade åtminstone en vän som ansträngt sig och åtminstone frågat.
  • Anonym (Ensam kvar)
    Anonym (Lennart) skrev 2014-04-19 12:21:40 följande:
    Fast ansvaret ligger aldrig på vännerna , kan aldrig göra och kommer aldrig göra. Man kan tycka att jamen det är ju bara att fråga, nej det är inte bara att fråga.  Om  JAG inte säger något kan jag heller inte begära att vännerna säger något. I vänskap handlar det om att ge och ta.  Om ingen säger något måste JAG vara den som sträcker ut en hand och säger "hjälp mig".  istället för att sura ihop och tycka vännerna sviker kan man själv vara den kontaktsökande, och man behöver inte fråga halva bekantskapskretsen. Det räcker med att säga till en eller två vänner att man behöver hjälp och stöd. Och handen på hjärtat, vad är det för vänskap man har om man inte klarar av att säga till sin vän att man behöver hjälp? Vad är för vänskap man har om man som vän inte kan fråga vad man kan göra för att hjälpa?  Rannsaknning kanske är på sin plats innan man dömer ut sina vänner.

    Oj. Det där var ett rätt hårt inlägg måste jag säga. Men det kanske inte var riktat till mig utan du kanske talade i generella termer? Jag håller nämligen med dig om allt du har skrivit utom en enda sak och det är den absolut första meningen. Självklart ligger inte ansvaret hos vännerna allena som du sedan beskriver mer ingående men visst har man som vän också ett ansvar att stödja, fråga och engagera sig när man vet att någon råkat ut för ett trauma som råkar vara fallet här. Men som sagt, jag tror inte att du riktade ditt inlägg till mig specifikt eftersom du inte vet hur kontakterna här sett ut eller vad min del i det hela har bestått av.
  • Anonym (Ensam kvar)
    Anonym (systrar) skrev 2014-04-19 15:35:26 följande:
    Är uppvuxen i en stor familj med många syskon så man skulle tro att jag har ett stort skyddsnät men det är precis tvärtom. Jag har haft oturen att drabbas av en rad kriser: förlossningspsykos, makens cancer, sonens svåra mobbing, dotterns funktionshinder, en trafikolycka som resulterade i kroniska smärtor, bonussonens död. Man kunde tro att någon av alla mina "nära och kära" skulle vilja ställa upp med kanske barnvakt så att jag kunnat vara med min man vid hans operationer. Någon kunde kanske knackat på dörren och frågat om jag behövde någon hjälp med det praktiska när hela livet är i kaos, men nej. Jag har vid några tillfällen bett om hjälp när det krisat totalt men har fått höra att de inte kan för att de måste måla båten, putsa fönster, träna, ut och äta med kompisar, ha homeparty, you name it! Ganska snart insåg jag att den enda jag kunde lita på och räkna med var mig själv och så har det fått bli. Det är inte enbart negativt även om jag ofta känner att det bara är en tunn hinna mellan mig och total kollaps. Men det är bara att köra på, ensam är stark.

    Tack för ett väldigt konstruktivt och bra inlägg. Jag tror att du är helt rätt ute här. Jag har precis bestämt mig för att tacka ja till just sådan hjälp som du beskriver och jag tror att det kan ha en positiv effekt på många olika sätt. Men som sagt, du har nog helt rätt i detta.
  • Anonym (Ensam kvar)
    Lenalena01 skrev 2014-04-19 16:34:06 följande:
    Så här resonerar jag, om man hamnar i en livskris (har personligt gått igenom ett par stycken) så bör man kontakta ett professionellt samtalsstöd /psykolog där man kan få bearbeta sina tankar och känslor. De är proffs på att stödja, de är neutrala och du slipper fundera på om det du säger någongång kommer slå tillbaka. En vän tål lite samtal men personligen tycker jag att vännerna i första hand ska finnas till för att bryta sina tankemönster dvs att man pratar om andra saker än det jobbiga. Att man kanske hittar på fler aktiviteter än vanligt återigen för att hämta positiv energi. Lägger man en massa timmar på att prata om väldigt jobbiga saker så påverkar det vännen i sin tur negativt mer än vad man kanske tror. Eftersom vännen dels är mer känslomässigt engagerad i dig än psykologen och dels för att utsätts man för det om man inte valt det själv så finns det stor risk att man påverkas själv negativt, man bär med sig tankarna, kanske dag och natt. Så det kan vara anledningen till att vissa vänner drar sig undan efter ett tag. Många människor brottas också med egna problem som tar tid och energi men som dom kanske inte pratar om, dom har helt enkelt fullt att hålla näsa ovanför vattenytan med sitt egna. Så jag tror inte att vännerna smiter undan för att dom är elaka utan det kan finnas en rad andra anledningar.

    Konstigt. Det var ju det här inlägget jag försökte citera förut!
  • Anonym (Ensam kvar)
    Anonym (systrar) skrev 2014-04-19 15:35:26 följande:
    Är uppvuxen i en stor familj med många syskon så man skulle tro att jag har ett stort skyddsnät men det är precis tvärtom. Jag har haft oturen att drabbas av en rad kriser: förlossningspsykos, makens cancer, sonens svåra mobbing, dotterns funktionshinder, en trafikolycka som resulterade i kroniska smärtor, bonussonens död. Man kunde tro att någon av alla mina "nära och kära" skulle vilja ställa upp med kanske barnvakt så att jag kunnat vara med min man vid hans operationer. Någon kunde kanske knackat på dörren och frågat om jag behövde någon hjälp med det praktiska när hela livet är i kaos, men nej. Jag har vid några tillfällen bett om hjälp när det krisat totalt men har fått höra att de inte kan för att de måste måla båten, putsa fönster, träna, ut och äta med kompisar, ha homeparty, you name it! Ganska snart insåg jag att den enda jag kunde lita på och räkna med var mig själv och så har det fått bli. Det är inte enbart negativt även om jag ofta känner att det bara är en tunn hinna mellan mig och total kollaps. Men det är bara att köra på, ensam är stark.

    Först vill jag beklaga alla oerhört tuffa saker du har varit igenom. Och jag förstår verkligen att du hade behövt hjälp! Inte minst praktiskt! Visst är det just det som man behöver hjälp med och som andra faktiskt skulle kunna avlasta en med. Beklagar att dina så kallade vänner valde annat. Ensam är stark säger du. Menar du veklingen det? Eller känner du dig det minsta bitter över att det blev som det blev?
  • Anonym (Ensam kvar)
    Antilopen skrev 2014-04-19 20:19:18 följande:
    Om du sitter och gråter över någons dödsfall, inte är det ditt "ansvar" att räcka ut en hand och be din vän att hålla om dig. En riktig vän tar dig i sin famn på en gång!

  • Anonym (Ensam kvar)
    Anonym (systrar) skrev 2014-04-21 13:48:42 följande:
    Jag är ensam i många svåra situationer och jag är verkligen inte stark men det kan jag liksom inte ta någon hänsyn till. Min man och mina barn har bara mig så det är inte lönt att känna efter om jag orkar eller ej.

    Visst fattar jag att jag inte kan klara detta i all evighet och visst hoppas jag att situationen ska lätta. Men just nu finns det inte någon ljusning i sikte så allt jag kan göra är att fortsätta.

    Om jag är bitter? I början kanske, när jag fortarande var naiv nog att tro att jag kunde räkna med viss hjälp och avlastning men numera varken orkar eller hinner jag.

    Fast ett tillfälle sitter ganska hårt i hjärtat fast det var flera år sedan nu:

    det var ett par dagar efter makens första operation, han låg fortfarande på sjukhus. Jag var hemma med lillan som hade feber. Plötsligt ringde telefonen. Det var skolan som ringde, min son (9 år) hade blivit misshandlad på skolgården.

    Den gången var det riktigt illa så vi var tvugna att uppsöka läkare. Men vad skulle jag göra med lillan? Jag ringde min mamma för att be henne komma och passa min dotter. Det kunde hon inte för hon hade lovat att ta min systers pojke till Gröna Lund den eftermiddagen/kvällen och ville inte bryta det löftet.

    Det slutade med att jag satt på akuten med en snorig, febrig och ledsen 3-åring och en rädd, förtvivlad 9-årig med hjärnskakning och sprucken trummhinna.

    Men allt går om man måste och vi tog oss genom den situationen också. Och på sätt och vis är det en trygghet att veta att du aldrig kan räkna med någon annan. Det är du själv och ingen annan som måste reda ut allt och det vet du om.



    Läste ditt inlägg förut och har funderat över det under dagen. Det ligger mycket i det du skriver också. Det kanske är så att man måste förlita sig på sig själv helt enkelt och släppa tankarna på vad man förväntar sig av andra. Jag känner ju att det hindrar mig och det är ju inte heller rätt. Jag känner mig egentligen bättre än så.

    Men har du saknat en vän eller har du saknar den praktiskt hjälpen?

    Kan tänka mig att din mamma blev lite enkelspårig i sitt tankesätt och fokuserade så mycket på det där löftet att hon inte såg att det faktiskt kunde finnas något annat som var ännu viktigare. Jag förstår att du har haft svårt att släppa det.
  • Anonym (Ensam kvar)
    Antilopen skrev 2014-04-19 20:33:18 följande:
    TS, vill du berätta vad det är som har hänt dig? Jag finns här som medmänniska och lyssnar i så fall :) kram på dig!

    Förlåt mig, jag missade det här inlägget. Tack, vad snäll du är. Jagar nog vara ledsen att de gamla vännerna jag trodde att jag hade inte har erbjudit detsamma. Men de vet nog inte hur de ska göra helt enkelt.
Svar på tråden "I nöden prövas vännen" - men om alla vänner försvinner...?