"I nöden prövas vännen" - men om alla vänner försvinner...?

Jag kan bara säga att av rädsla för att säga eller göra fel saker så kan det bli svårt att förhålla sig till en människa i kris. Ingen vill säga eller göra nått som gör situationen värre för den drabbade. Det är svårt att närma sig, en del kan bli arga, andra anser att man är hemsk om man försöker finnas där ifall ens försök att finnas där inte sker på det sätt som personen ifråga hade föredragit (men inte säger någonting om). Det kan göra att många avvaktar för man vet inte hur man ska bete sig för att inte göra skadan värre. Ska man ligga på med ständiga kontaktförsök? Ska man förhöra sig om hur denne mår? Bör man visa respekt och invänta att personen som drabbats av kris ska ta kontakt så man inte tränger sig på och gör skadan än värre? Om någon blir förbannad och skäller ut en när man försöker hjälpa till - ska man då fortsätta försöka hjälpa till eller ska man visa respekt genom att inte lägga sig i när det inte är önskvärt i och med utskällningen? Ska man ens försöka hjälpa till eller fråga hur det går eller ska man bara hålla sig på sin kant eller ska man enbart babbla på om orelevanta saker så den drabbade för en sekund ska tänka på något annat som inte gör lika ont?  Det är jättesvårt ämne, men jag är säker på att de personer som tidigare varit dina vänner säkerligen fortfarande finns kvar och på något nivå kanske väntar på att du ska vilja ta upp kontakten med dem igen. Jag tror ingen kommer avvisa dig på något sätt alls. Om du däremot inte kan förlåta dem så ska du inte ta kontakt, kanske om du behöver en förklaring till deras beteende men det avgör du själv.

Fast ansvaret ligger aldrig på vännerna , kan aldrig göra och kommer aldrig göra. Man kan tycka att jamen det är ju bara att fråga, nej det är inte bara att fråga.  Om  JAG inte säger något kan jag heller inte begära att vännerna säger något. I vänskap handlar det om att ge och ta.  Om ingen säger något måste JAG vara den som sträcker ut en hand och säger "hjälp mig".  istället för att sura ihop och tycka vännerna sviker kan man själv vara den kontaktsökande, och man behöver inte fråga halva bekantskapskretsen. Det räcker med att säga till en eller två vänner att man behöver hjälp och stöd. Och handen på hjärtat, vad är det för vänskap man har om man inte klarar av att säga till sin vän att man behöver hjälp? Vad är för vänskap man har om man som vän inte kan fråga vad man kan göra för att hjälpa?  Rannsaknning kanske är på sin plats innan man dömer ut sina vänner.

Är uppvuxen i en stor familj med många syskon så man skulle tro att jag har ett stort skyddsnät men det är precis tvärtom. Jag har haft oturen att drabbas av en rad kriser: förlossningspsykos, makens cancer, sonens svåra mobbing, dotterns funktionshinder, en trafikolycka som resulterade i kroniska smärtor, bonussonens död. Man kunde tro att någon av alla mina "nära och kära" skulle vilja ställa upp med kanske barnvakt så att jag kunnat vara med min man vid hans operationer. Någon kunde kanske knackat på dörren och frågat om jag behövde någon hjälp med det praktiska när hela livet är i kaos, men nej. Jag har vid några tillfällen bett om hjälp när det krisat totalt men har fått höra att de inte kan för att de måste måla båten, putsa fönster, träna, ut och äta med kompisar, ha homeparty, you name it! Ganska snart insåg jag att den enda jag kunde lita på och räkna med var mig själv och så har det fått bli. Det är inte enbart negativt även om jag ofta känner att det bara är en tunn hinna mellan mig och total kollaps. Men det är bara att köra på, ensam är stark.

Så här resonerar jag, om man hamnar i en livskris (har personligt gått igenom ett par stycken) så bör man kontakta ett professionellt samtalsstöd /psykolog där man kan få bearbeta sina tankar och känslor. De är proffs på att stödja, de är neutrala och du slipper fundera på om det du säger någongång kommer slå tillbaka. En vän tål lite samtal men personligen tycker jag att vännerna i första hand ska finnas till för att bryta sina tankemönster dvs att man pratar om andra saker än det jobbiga. Att man kanske hittar på fler aktiviteter än vanligt återigen för att hämta positiv energi. Lägger man en massa timmar på att prata om väldigt jobbiga saker så påverkar det vännen i sin tur negativt mer än vad man kanske tror. Eftersom vännen dels är mer känslomässigt engagerad i dig än psykologen och dels för att utsätts man för det om man inte valt det själv så finns det stor risk att man påverkas själv negativt, man bär med sig tankarna, kanske dag och natt. Så det kan vara anledningen till att vissa vänner drar sig undan efter ett tag. Många människor brottas också med egna problem som tar tid och energi men som dom kanske inte pratar om, dom har helt enkelt fullt att hålla näsa ovanför vattenytan med sitt egna. Så jag tror inte att vännerna smiter undan för att dom är elaka utan det kan finnas en rad andra anledningar.

Är uppvuxen i en stor familj med många syskon så man skulle tro att jag har ett stort skyddsnät men det är precis tvärtom. Jag har haft oturen att drabbas av en rad kriser: förlossningspsykos, makens cancer, sonens svåra mobbing, dotterns funktionshinder, en trafikolycka som resulterade i kroniska smärtor, bonussonens död. Man kunde tro att någon av alla mina "nära och kära" skulle vilja ställa upp med kanske barnvakt så att jag kunnat vara med min man vid hans operationer. Någon kunde kanske knackat på dörren och frågat om jag behövde någon hjälp med det praktiska när hela livet är i kaos, men nej. Jag har vid några tillfällen bett om hjälp när det krisat totalt men har fått höra att de inte kan för att de måste måla båten, putsa fönster, träna, ut och äta med kompisar, ha homeparty, you name it! Ganska snart insåg jag att den enda jag kunde lita på och räkna med var mig själv och så har det fått bli. Det är inte enbart negativt även om jag ofta känner att det bara är en tunn hinna mellan mig och total kollaps. Men det är bara att köra på, ensam är stark.

Om du sitter och gråter över någons dödsfall, inte är det ditt "ansvar" att räcka ut en hand och be din vän att hålla om dig. En riktig vän tar dig i sin famn på en gång!

Jag är ensam i många svåra situationer och jag är verkligen inte stark men det kan jag liksom inte ta någon hänsyn till. Min man och mina barn har bara mig så det är inte lönt att känna efter om jag orkar eller ej.

Visst fattar jag att jag inte kan klara detta i all evighet och visst hoppas jag att situationen ska lätta. Men just nu finns det inte någon ljusning i sikte så allt jag kan göra är att fortsätta.

Om jag är bitter? I början kanske, när jag fortarande var naiv nog att tro att jag kunde räkna med viss hjälp och avlastning men numera varken orkar eller hinner jag.

Fast ett tillfälle sitter ganska hårt i hjärtat fast det var flera år sedan nu:

det var ett par dagar efter makens första operation, han låg fortfarande på sjukhus. Jag var hemma med lillan som hade feber. Plötsligt ringde telefonen. Det var skolan som ringde, min son (9 år) hade blivit misshandlad på skolgården.

Den gången var det riktigt illa så vi var tvugna att uppsöka läkare. Men vad skulle jag göra med lillan? Jag ringde min mamma för att be henne komma och passa min dotter. Det kunde hon inte för hon hade lovat att ta min systers pojke till Gröna Lund den eftermiddagen/kvällen och ville inte bryta det löftet.

Det slutade med att jag satt på akuten med en snorig, febrig och ledsen 3-åring och en rädd, förtvivlad 9-årig med hjärnskakning och sprucken trummhinna.

Men allt går om man måste och vi tog oss genom den situationen också. Och på sätt och vis är det en trygghet att veta att du aldrig kan räkna med någon annan. Det är du själv och ingen annan som måste reda ut allt och det vet du om.

TS, vill du berätta vad det är som har hänt dig? Jag finns här som medmänniska och lyssnar i så fall :) kram på dig!