20 årig ADHD son
När man är 20 räknas man väl som vuxen men är ju ungdom i mycket så skriver här...
Min son har ADHD men slutade medicinera sig som 18 åring då jag inte längre hade något att säga till om.
Han går sista året på gymnasiet då han bytte linje.
Men han missköter skolan, sitter uppe o spelar på nätterna istället o orkar inte vakna ge sig iväg.
Spelet har tagit över hela livet, som tur var har han träning 3 gånger i veckan som han sköter - alltid åker till samt jobbar extra vissa helger.
Mot mig så har det gått över styr, förut kunde jag få honom att lägga sig om jag var på honom även få upp honom på morgonen även om han kom försent. Nu sista året så spelar det ingen roll vad jag säger - försöker prata om det, utan han gör precis som han behagar.
Jag har då sagt att jag inte kan försörja honom ifall han inte går i skolan, men svaren jag får är inte roliga - jag är idiot o mycket mycket fulare ord, han skiter väl i det o tänker inte ge mig några pengar.
Han har också gått på mig fysiskt då jag blivit arg på att han sovit bort en vecka från skolan.
Visst jag skulle ibland inte bli arg men när jag själv håller på o gå under av krav på att jobba jämnt, har massa extra pass för att överhuvudtaget få ekonomin att gå ihop o ändå räcker inte pengarna, Inte kan ta hem folk för att han har sopor överallt i hela sitt rum - golvytan syns inte. Måste alltid laga mat, tvätta mm själv då han inte hjälper till alls. Numera har han åtminstonde slutat med att säga när jag kommer genom dörren, vad blir det för mat, det första man hör... Har väl insett att han inte kan gapa om mat utan får vara tacksam om han får mat.
Han har också talat om hur hemsk jag är,, hur jag förstört hans liv mm.
Detta gjorde mig oerhört ledsen o jag gör att jag också mår oerhört dåligt sedan jag fick det väl uttalat för mig.
Hur jag gjort det vet jag inte, fick ingen förklaring. Han liksom säger saker o gör saker impulsivt o sedan släpper han det o det var liksom inget. Förstår inte varför vi andra överhuvudtaget bryr oss.
När han var mindre så både städade han, hjälpte till utan tjafs när man bad honom.
Han uppför sig alltid väl ute bland folk o alla tycker han är ordentlig, hjälpsam o väluppfostrad så nästan ingen förstår vad jag pratar om - hur han är hemma.
Han är så omogen i vissa situationer o så mogen i andra, kan vara lika trevlig o hjälpsam vissa få gånger som han mer o oftare är otrevlig - dum innan för våra väggar.
Jag har bett honom flytta om det nu är så att han hatar mig så mycket som han säger, att jag inte kan ha honom boende här med den attityd o sätt han använder... Eller att han får bo som en inneboende o klara sig själv. De enda ord han kan då man pratar om detta är: Idiot! Det svaret får man på allt man säger försöker ha samtal om..
Han har skärpt till skolan lite o går numera sedan någon vecka dit varje dag om en försent, för att få slutbetyg o kunna ta studenten. Men det var efter skarp varning från skolan att han kommer gå ut med ofullständiga betyg.
Han är duktig i skolan o har oerhört lätt för sig detta har räddat honom i många lägen.
Men har jobbigt med långa teoretiska linjer, därmed valde han praktisk skola som bla skulle innehålla massa praktik, men tyvärr har dom inte ens klarat dom 15 v obligatoriska praktikveckorna. Så detta har väl bidragit till att skolan inte lockat men ingen orsak till att spelet skall ta över livet.
Känner mig så frustrerad o mår så oerhört dåligt! Vet inte hur vi skall komma vidare i vår relation o hitta tillbaks till att inte bara tjafsa bråka. Just nu pratar vi inte alls utan behandlar varandra som luft. ...
Vad gör man...
