Clara098 skrev 2014-04-10 18:44:24 följande:
Feminism strävar väl efter jämställdhet på olika sätt beroende på vilka feminister du talar om och vilken ideologi de följer (är de särartsfeminister eller "likhetsfeminister" t.ex.), i vilket land och i vilken tid de befinner sig etc. Konkret var ju kampen för rösträtt här till exempel. De saudiska kvinnornas kamp för rätten till att köra bil är ett annat. Många feminister har kämpat och medverkat till lösningar på ojämlika situationer genom tiderna och fortsätter att göra det. Om man lyfter blicken lite och ser på vad som händer i andra länder ser man att det finns feminister som är modiga, smarta och kämpar för mycket beaktansvärda ändamål även idag. Även i Sverige sker det då och då. Är själv för det mesta inte så imponerad av vad dagens högljudda så kallade feminister i Sverige håller på med, vilket inte hindrar att de har rätt då och då. Har personligen inte mycket till övers för könsneutrala pronomen och namn eller alla idéer om att kön bara skulle vara en social konstruktion. Men att för den skull säga att man hatar feminism som sådan verkar förhastat och inte särskilt smart - det vore som att hata hela kristendomen på grund av vad enskilda fundamentalister i jättekonstiga evangeliska kyrkor i USA håller på med eller för den del alla vita män på grund av hur Breivik och hans trosbröder resonerar.
Våldtäktsdebatten rör dock ett mycket svårt ämne. Dagens reglering verkar ju på många sätt otillfredsställande eftersom den så ofta verkar leda till resultat som strider mot den allmänna rättskänslan. Men jag är inte övertygad om att en samtyckesreglering är rätt väg att gå. I någon artikel framfördes ståndpunkten att man i stället skulle införa även ett oaktsamhetsbrott (så det skulle räcka med att bevisa grov oaktsamhet i stället för uppsåt) - det kanske vore något att fundera på (och det kanske redan funderas på).
Jag har all respekt för feminister i utlandet som kämpar mot uppenbara orättvisor. Vad jag talar om är svenska feminister som varken har tid eller ork att engagera sig i dessa. Schyman själv sade att icke-svenska kvinnors problem inte är hennes problem. Man kan då undra sig varför hon hävdar att hon kämpar för
alla kvinnors rättigheter.
Schyman är ett extremfall, men beteendet är ändå symptomatiskt för majoriteten av svenska feminister.
"Ska vi stödja ideella organisationer som hjälper könsstympade flickor i sub-sahara eller skriva debattartiklar om det nya spännande ordet "hen"?"
"Debattartikeln, förstås! Sahara är, typ, skitlångt bort. Jag är ju pronomensförtryckt här."
Och självklart kan man avsky en ideologi om man anser att den gör mer skada än nytta. Även kristendomen. Att vara vit och/eller man är dock inget man själv har valt, och det är därför bra mycket mer absurdt att ha fördomar om vita män än om självutnämnda feminister eller kristna.