Hjälp mig hjälpa mina bonusbarn innan det är för sent!
I 5 år har jag varit bonusmamma till två underbara barn som bor med mig och min man varannan vecka. Under dessa år har jag och min man även fått ett gemensamt barn. Vi hade haft det jätte bra om det inte var för min mans ex/barnens mamma.
När jag först träffade min man ville min mans ex vara "bästa kompis" med mig. Jag tyckte att hon var suverän och jätte trevlig men hennes vänskap kom med ett pris. Ganska omgående krävde hon att jag skulle ordna så min man skulle genomföra en vasektomi (sterilisering) för det var mycket viktigt för henne att han inte skulle få några mer barn än deras två "riktiga" barn. Jag fick också veta att hon krävde 20 000kr/månaden för att ta hand om barnen varannan vecka (annars hade de, enligt henne, fått svälta, inte haft ett bra hem och inte haft några kläder) trots att hon själv vägrade att arbeta för hon känner sig inte uppskattad och älskad på sin arbetsplats.
Efter varje gång min man lämnade barnen hos sitt ex under de första åren kom han hem med riv-, bit-, och blåmärken. Tillslut var det barnen som berättade för mig att deras mamma slår deras pappa när hon blir arg, för när hon blir arg så kan hon inte kontrollera sig (hon slår dock inte barnen). Jag fick också veta att hon har haft både alkohol problem och ätstörningar och dessa problem varvas med perioder då hon är besatt av att göra skönhetsoperationer och bara gå på gymmet. Hon är alltid uppklädd och välsminkad och är extremt charmig när hon är glad men hon kan gå från att vara jätte glad till våldsamt arg och se ut som en demon inom bara några sekunder. Hon hatar mitt och min mans gemensamma barn och mina bonusbarn får inte kalla sin syster vid namn när de är hos sin mamma utan de skall kalla henne "horungen".
Mina bonusbarn är 9 och 6 år och jag tycker att deras beteenden inte är normala. De skriker extremt fula saker när de blir arga och vill bara titta på tv (för det gör de hemma hos mamma), dock blir de extremt våldsamma av Tv och många bråk handlar just om tven.
9-åringen är konstant orolig för sin mamma när han är hos oss. Han vill egentligen bo med oss fulltid men han säger att han inte kan det för då kommer hans mamma skada sig själv eller till och med dö. Han försöker desperat att göra så alla skall vara glada men tyvärr är det oftast på hans egen bekostnad, så ibland rämnar hela världen och han kan gråta hysteriskt för det minsta lilla. När han är hos oss ringer hans mamma varje dag ibland upp till 10 gånger och frågar ut honom vad vi gör, speciellt vad jag eller vad hans pappa gör etc. Vi har försökt att sätta stopp för hennes ringande men då blir hon helt vansinnig, hon säger att de är hennes barn och ingen kan hindra henne från att prata med de barn som tillhör henne.
6-åringen vill inte äta. Hon säger att hennes mamma är orolig att hon kommer bli fet och hon vill ha på sig smink hela tiden (för hennes mamma säger att tjejer utan smink är fula).6-åringen har nu börjat få utbrott. Så fort något går emot henne blir hon hysterisk, okontaktbar, våldsam och bara skriker. Efter att man lyckats att lugna ner henne och vi pratar om vad som har hänt säger hon oftast att hon inte vet vad som händer i hennes huvud, att hon inte kan minnas någonting för det blev svart för ögonen. Det har gått så långt att mina grannar har kommit och sagt att de är oroliga att hon kommer skada min biodotter som nu är ett år gammal.
Mina bonusbarn är underbara barn men deras beteende blir mer och mer "sjukligt". Min man har försökt att prata med sitt ex men hon förnekar allt och säger att barnen är jätte glada och lyckliga när de är med henne och att de inte har några problem. Hon säger även att hon inte har några problem och att hon är en väldigt bra och stabil mamma, så hon tycker att barnen kan bo med henne hela tid, genom att hon misstänker att de är olyckliga med oss (vilket de inte är)
Jag mår konstant dåligt och är konstant rädd att min mans ex skall få ännu ett utbrott, dock i de lugna perioderna är det inte bra heller för då försöker hon kontrollera våra liv. Jag vet inte vad jag skall göra! Känner mig som en fånge som går runt på äggskal hela tiden :( Är orolig för mina bonusbarn men också för hur min biodotter kommer att påverkas av situationen i framtiden!
Tacksamma för tips, hjälp och era åsikter om min situation!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-04-09 22:52
Tack för era kommentarer och råd! Jag känner mig redan lite starkare att ta tag i min och min familjs situation. På något sätt har jag intalat mig själv att våran situation inte är så farlig, att mina bonusbarns mamma kan vara jätte trevlig bara vi är snälla mot henne och att vi alla måste bita ihop och enbart försöka minimera hennes utbrott och försök till att kontrollera våra liv. Genom att läsa vad jag själv skrivit och era reaktioner börjar jag själv förstå att situationen är ohållbar och inte kan fortsätta. Flera av er har skrivit att hon behöver hjälp och indikerat att hon är psykisk sjuk. Detta är något jag har tänkt under en längre tid men på något sätt har jag alltid försökt förminskat det hela för det hela blir så mycket mer skrämmande. Vad gör vi i så fall? Är hoppet ute för mina bonusbarn då? Mina bonusbarns mormor är bipolär eller borderline (osäker på vilket) och när min man försöker prata med sitt ex om att hon beter sig som sin mamma blir hon jätte upprör och säger att hon aldrig skulle utsätta sina barn för de saker hon själv fick uppleva med sin mamma. Jag vet inte om hon vet att hon ljuger eller om hon faktiskt tror på det hon säger.
Jag skulle ha berättat i mitt första inlägg att vi faktiskt för några år sedan anmälde exet/mamman till socialen men att utredningen lades ner för det var ord mot ord (hon är extremt duktig på att prata och manipulera situationer till sin fördel) och hon hade inga tidigare anmälningar mot sig. Min man tog nedläggningen av utredningen väldigt hårt för han kände att socialen hade kunnat vara den enda räddningen för barnen. Efter anmälan blev exet/mamman bättre mot oss men istället utsatte hon speciellt den äldste sonen för mycket emotionell press (hon sa tex saker som, "du älskar inte mamma, du vill vara med pappa och inte med mig, du vill att jag skall dö, flyttar du ifrån mig vill jag inte leva längre etc etc). Efter anmälan verkade båda barnen först må bättre men sedan har det bara bliv värre och värre, och nu är båda barnen konstant oroliga för sin mamma.
Jag känner mig mycket osäker på att göra en till anmälan till socialen sedan barnen kanske kommer hamna under ännu mer press och socialen verkar ha mycket mer makt i fall där det förekommer fysisk misshandel. Några av er har nämnd BUP, vilket verkar vara en jätte bra ide, för då kanske barnen först och främst kan börja få hjälp! Vet ni om båda föräldrarna måste gå med på BUP samtal för sina barn eller behövs bara en förälders samtycke(exet/mamman kommer aldrig tillåta detta)?
Tack igen för alla inlägg!
