15 åring som vägrar gå till skolan
Hej,
Jag läser om alla andra som har liknande problem som jag och inser att jag inte är ensam.
Jag har en 15-åring son som jag har gemensam vårdnad över och har haft varannan vecka sedan han var 6 år.
Han har alltid varit en snäll kille men lite inåtvänd.
För fyra veckor sedan så blev allt som förbytt, han vägrade gå till skolan efter att ha varit hemma sjuk i två veckor och missat sin PRAO. Vi var kontaktade snabbt skolan och fick till möte med först kuratorn, vilket inte ledde till något. Inga problem med skolkompisarna utan mer med skolan, ämnen och vissa lärare enligt honom själv.
Ett större möte några dagar senare med rektor m.fl. blev nog ganska kontraproduktivt, de ville att grabben skulle tillbaka så fort som möjligt, det man kunde tänka sig var att börja med något eller några ämnen som han själv valde ut. Vi tyckte att det lät rimligt, men det var inte något som sonen kunde tänka sig, han var väldigt bestämd att han inte skulle tillbaka till den skolan, han blev dessutom besviken på oss föräldrar för att vi "tog" skolans parti.
Nu börjar en lång väntan på att få tid hos BUM, vi går till vårdcentralen och får en remiss, denna tar 3 dagar att nå BUM som avslår den för att den inte innehåller tillräckligt med information. Tillbaka till vårdcentralen för att få en ny tid hos läkaren tar tid även om man tjatar ..... fortfarande ingen tid hos BUM. Samma sak hos familjerådgivningen, där väckte jag också ett ärende tidigt men trots ett antal påstötningar så har jag ännu inte fått en tid.
Under all denna tid har det varit ett enda besök hos BUP, man blir så jäkla frustrerad. Skall man söka privat hjälp för att det skall hända något?
Under tiden har sonen blivit mer utåtagerande, han pratar inte med mig just nu efter som jag tillsammans med mamman sagt att vi inte vill att han skall sitta uppe till kl 3 på natten och spela. Han säger att det är det enda som får honom att slappna av, så han vill att det skall ske på hans villkor. Idag eskalerade det och han blev fysiskt aggressiv mot mig och förutom att kalla mig en massa namn så kom han emot mig och högg tag i min tröja. Tyvärr blev jag förbannad och tryckte undan honom och tappade fattningen och skrek på honom att ger fan i att hota och kalla oss för namn. Han blev nog chockad och jag kände mig som värsta översittaren.
Det lugnade ned sig, men han säger att han hatar mig och att han aldrig skall komma till mig igen.
Tyvärr så har han slagit mamman vid ett tidigare tillfälle i sin frustration, och mamman är nog lite rädd för honom nu. Så vårt domstolsbeslut om veckovis boende är numera icke fungerande utan han kommer att stanna hos mamman där han kan göra som han vill utan att jag kan göra mycket åt det (?)
Vid de tillfällen som han varit lugn så har han sagt att inte känner att tillvaron har någon mening....som tur är har han en kompis som han tycker om och kan prata med. Vi föräldrar är inte värda ett dugg just nu.
Känner mig så maktlös som förälder och tycker att det tar sån tid att få hjälp, är det någon som har något råd?
