Hur hantera sin sorg och syskonets sorg?
Först och främst vill jag beklaga det som hänt, ingen borde få genomlida något sådant. För drygt två år sedan förlorade vi en son i magen. Vi hade då två barn sedan innan, då 6 och 8 år. Vi hanterade det ungefär som ni, de fick se lillebror, vi försökte vara öppna och svara på frågor de hade. De var såklart väldigt ledsna, speciellt den yngsta visade det mycket. Jag kände som du, hade riktigt hemska stunder i början då jag bara grät och grät. Försökte ibland att hålla tillbaka, ville ju inte att mina barn bara skulle se mig ledsen hela tiden utan visa att de betydde lika mycket för mig som de gjort innan. Vad jag vill säga med detta är att jag tycker att ni hanterar det bra! När man själv är i sorg är det inte så lätt att ta hand om andra. Vi hade stor hjälp av framför allt barnens mormor och morfar som passade barnen då och då, så att min man och jag fick prata och gråta ut tillsammans ibland. Sen hade vi lite nya krafter att t.ex. ha en myskväll med barnen, utan gråt. Jag hade ständigt dåligt samvete mot barnen, hade inte så mycket ork att vara med dem. Vi fick ett barn ett år och och fyra månader senare, vilket vi såklart blev överlyckliga över hela familjen, men mitt mellanbarn kan fortfarande fråga ibland varför lillebror i himlen dog. Kram till dig!