Förhållande med fd narkoman o alkoholist tänker jag rätt?

Träffade för ca 8 månader sedan en helt underbar man, något äldre än mig. Han hör till den där gruppen med ADHD som har använt både alkohol, narkotika men jag tror också anabola plus suttit i fängelse pga stöld och narkotikabrott mm. Att han varit narkoman och alkoholist är han helt öppen med med det menar jag inte att han har berättat hela sin livshistoria utan han har helt enkelt inte dolt någonting. Jag har heller inte varit på honom att han ska berätta någonting utan han har själv fått välja vad och när han ska berätta saker som han gjort, tror jag bara har frågat en sak och det är vad han hade suttit i fängelse för detta efter att han flera gånger berättat att han suttit inne. Istället för att fråga saker från hans förflutna har jag berättat om mig och mitt liv för att få honom att känna att han kan berätta det han vill för mig men också för att jag vill att han ska veta.  

 Han har varit helt ren i lite över 2 år och det jag har förstått är att han började väldigt tidigt och av och till genom åren hållit sig ren.  Jag vet och förstår att han har väldigt mycket både känslomässigt och mentalt har mycket att bearbeta både med sin diagnos och livet han levt men jag tror också att kontakten med mig har lett till en bearbetning av sig själv för honom. Då jag är en person som aldrig har använt narkotika inte heller druckit alkohol i någon större mängd då jag tycker att det är obehagligt att bli full, men trots detta har en väldigt stor insikt om mig själv och andra. Jag har full förståelse för att jag inte förstår det han har gått igenom eller varför han gjorde de val han gjorde men jag förstår i överlag inte heller varför ”normala” människor gör en del val de gör vilket jag tror han är helt införstådd med.

 Hur han mår går väldigt mycket upp och ner, när han mår bättre kan han höra av sig medan det inte går att få tag på honom när han mår sämre, vid dessa tillfällen har jag låtit honom vara då det inte känts som någon ide att jag honom. Den senaste månaden har vi fått en närmare relation men då han har sin dotter boende hos sig på heltid är det lite svårt att träffas, har mest blivit när hon har sovit borta. Jag har rätt så bra kontakt med dottern då vi har samma intresse och jag har tidigare varit aktiv som ungdomsledare. Han har även berättat att hans dotter (också med ADHD) tycker att när hon är med mig så kan hon vara sig själv till skillnad med andra människor.

 Bitvis har det varit väldigt frustrerande och förvirrande att allt tagit sådan lång tid men också det att när vi är tillsammans så har det fungerat så bra mellan oss och sedan har han inte hört av sig på eget initiativ utan det har oftast varit jag. Men sådana gånger har jag försökt att tänka att han är väldigt mycket uppe i sitt och att det inte lämnar så mycket utrymme att tänka på mig, vilket inte betyder att han inte känner något för mig bara kanske att han behöver hjälp med första kontakten för att ’ta sig över tröskeln’ så att säga. Samtidigt känner jag att det är bättre att allt tar tid så att jag vet att han är med mig både mentalt och känslomässigt om det skulle bli någonting mellan oss.

 Tänker jag och gör jag rätt för att det kanske ska fungera i slutänden?????