tiggarna i Lund (centrum)
En jobbig känsla som jag bär på är att vi inte kan hjälpa alla. Jag känner mig ständigt otillräcklig, ohjälpsam. Det är besvärande att se människor i nöd. Fast i ärlighetens namn så tänker jag, "vad tänker de om mig? " tycker de jag är en ohjälpsam jävel? Hjälper jag en så står 29 kvar jag inte kan hjälpa. Fast jag tänker, en lärdomen kanske är att komma till insikten att var och en av oss inte själva kan hjälpa alla, utan att vi sluter oss samman och gör något tillsammans, som initiativet i Lund, jag minns ej namnet. Vi hjälper då andra och samtidigt får vi nya erfarenheter och möter människor på ett djupare plan. Mycket i våra liv rör sig på ett väldigt ytligt plan och en hel del av våra vardagliga problem är lyxproblem. Vad tycker ni?