Det värsta du varit med om vad gäller barnkalas?

I lågstadiet minns jag inget annat än att alla blev bjudna eller bara de närmsta vännerna. I mellanstadiet började jag ny skola och blev mobbad. Var därmed aldrig bjuden och jag bjöd aldrig någon från klassen heller.

Men det värsta minne jag har förknippat med kalas var när min syster skulle fylla 7-8. Mina föräldrar är separerade och vi bodde hos pappa varannan helg. Min syster hade precis fyllt år och min pappa bestämde att vi skulle ha kalas även för de vi umgicks med hemma hos honom. En självklarhet kanske, men min pappa är svårt psykiskt sjuk, med mycket knepiga idéer och ett oberäkneligt okontrollerbart humör. Dessutom var han fattig och vi hade inga direkt leksaker där. Som barn skämdes man mycket och vill ju helst dölja och vi bjöd aldrig hem någon annars. Barnen vi hade där var man ju inte nära heller utan man hade de ju för stunden för att kunna komma hemifrån. De andra barnen bodde även i trygga medelklasshem och hade uttryckt rädsla för vår pappa och så. Då vill man ju inte visa hur man själv egentligen har det till skillnad från dem... Underligt hur mycket man omedvetet förstår som barn ändå men först greppar som vuxen.

Jag och min syster försökte protestera mot pappas förslag och förklarade att vi har ju redan haft ett kalas för vänner hos mamma, men han vek sig inte utan slängde fram inbjudningskorten. Inte nog med det så skulle min syster skriva inbjudningarna själva. Knappt börjat skolan och hon har dessutom dyslexi och jag minns hur hemskt det kändes då det var så stora bokstäver att det knappt fick plats på kortet. Kan än idag undra hur någon förälder lyckades läsa och vad de tänkte men alla barnen kom i alla fall. Pappa serverade billiga överstekta korvar och någon äcklig big pack-glass. Att underhålla med hade vi någon kortlek och ett gammalt twister-spel. Jag minns att det gick bra ändå och ingen sa något efteråt.

En annan sak som jag minns som mest var en besvikelse, inte ett barnkalas men... Det var när min bästis sedan flera år tillbaka skulle fylla 18. Vi hade väl haft det lite knaggligt till och från tiden innan men var ändå bästisar fortfarande. Hon skulle fira tillsammans med en killkompis men han ville inte bjuda människor som han inte kände och då vi bara hade setts något kort ögonblick var jag inte välkommen. Han kunde inte göra något undantag trots att jag och min kompis var bästisar. Hur min bästis kunde gå med på det kändes förstås oerhört märkligt och taskigt och idag känns det bara som en feg ursäkt. Men vi var inte bästisar länge efter det i alla fall.

Har man inte själv växt upp i en dysfunktionell familj är det kanske svårt att förstå de känslor man bär på där man skäms och rädsla att behöva blotta det man skäms för. Rädslan över att inte veta om pappa kommer skälla på en för skitsaker som vanligt eller slå en på kalaset inför ens vänner eller rädslan i att inte veta om han kommer utsätta dem för något? Jag och min syster ville inte ens ha kalaset pga denna rädslan. Hölls kalaset för pappas egen skull? Inte var det för min systers i alla fall.

Näe, man kanske inte ska behöva uppge exakt alla detaljer för att folk ska kunna förstå ens känslor som barn när man ändå lämnade toppen av ett isberg. Jag skrev ju lite om hur han var, hur man skämdes som barn och inte vågade bjuda hem vänner. Helt normalt, eller? Samt att ens vänner som mött på honom på utsidan var rädda för honom. Varför skulle de bli det om min pappa var söt och snäll men bara mådde lite "psykiskt dåligt"? Det finns alltid saker att läsa mellan raderna.

Förstår liksom inte folk vad man t.ex. menar med vad ett "oberäkneligt okontrollerbart humör" kan innebära i praktiken? Det innebär helt enkelt att en person kan tända som en blixt för ingenting och bli rosenrasande, man vet därmed aldrig när det kan hända och som barn gick man alltid gå på tå i rädsla för att man inte på något sätt ville riskera att utlösa aggressionsutbrotten. När det svartnar för ögonen på en person vet den inte heller vad den längre gör och man vet inte hur det kommer sluta.

Ber också om ursäkt. Men är lite tröttsamt också att man här på FL ideligen måste redogöra för saker ner till minsta detalj för att inte bli ifrågasatt.