Det värsta du varit med om vad gäller barnkalas?

Jag var mobbad i skolan från första klass ända till gymnasiet.
Jag blev inte bjuden på ett enda kalas under hela skoltiden.
i början envisades min mamma med att bjuda in hela klassen när jag fyllde, men ingen kom. så efter ett par år gav hon upp.

Det gjorde jag... tre gånger..

men de "balla gänget" i nya skolan kände balla gänget i gamla skolan så jag blev inte särskilt väl välkomnad i nya skolan heller.. de kunde redan alla mina öknamn och ömma punkter..

Tre gånger gick jag igenom processen att byta skola och varje gång hoppades jag att det skulle bli bättre..
sista gången sa mamma, att "nu är det sista gången vi gör det här så se nu till att anpassa dig bättre"...
är inte så lätt att anpassa sig till att bli slagen, sparkad och spottad på varje dag.. man försöker bara smälta in i väggarna så att man inte ska bli sedd.
Första dagen på nya skolan blev jag nersparkad av en välkomstkommite och de hade sönder min cykel och min nya klänning. Samt att jag fick en tallrik ärtsoppa över huvudet i matsalen.. det är därför jag minns så väl att det var en torsdag..

Det var hemska år.
slagen, sparkarna och spottet var inte det värsta
utan orden, de otroligt sårande orden och sättet de kunde lura en på..
och alla saker som blev förstörda så jag fick skäll hemma, från sjätte klass och uppåt hade jag ingen cykel, efter två förstörda fick jag vara utan och skylla mig själv som lät den bli förstörd..

lärarna, ja du, de vände oftast bort blicken, låtsades inte se eller sa bara att "de menar inget illa de leker bara"
Jag minns i mellanstadiet jag grät och bönade o bad fröken om att få sitta inne i klassrummet på rasten och läsa. Men nej, alla ska ut sa hon och mer eller mindre lyfte ut mig och låste dörren. Väl ute på gården var jag hett villebråd för dem....

Hela mitt unga vuxna liv påverkades av detta. Det dröjde många år in i vuxenlivet innan jag kunde lita på folk. Jag fick gå i terapi för att bearbeta min självkänsla och lära mig att tycka om mig själv. Efter att i 10 års tid blivit intalad att man är ful och värdelös så tror man till slut på det. Det har tagit många år att komma till ett normalt liv.

Men ja för att svara på din fråga. Idag mår jag jättebra, jag är 35 år så det är många år sen nu men minnena sitter i. men jag är lycklig idag, sambo och barn på väg.

Jag har få men goda vänner som jag litar på idag. Men jag kan sakna det där med skolkamrater och vänner från när man var liten, för det har jag aldrig haft.

och när det pratas om kalas ja då blir jag mest ledsen för att jag inte har några positiva minnen av kalas alls. Jag vet inte hur jag kommer reagera när mina barn vill ha kalas, hur gör man liksom?