Det värsta du varit med om vad gäller barnkalas?

När jag var 8 år började det en ny tjej i vår klass. Hon var liten och spenslig och stod och tryckte vid ett träd varje rast. Jag var den enda som gick fram och pratade med henne och vi blev vänner. Det visade sig att hon egentligen var en väldigt tuff och ganska hård tjej, en som de andra barnen gärna följde. Jag var en tyst, blyg och stillsam tjej. Men vänner var vi ändå.

Hennes pappa var väldigt sträng och hård och jag var ganska rädd för honom, jag tyckte många gånger att han behandlade min kompis illa. Han gjorde stor skillnad på henne och hennes bröder och var mycket tydlig med att hon var en besvikelse för att hon var flicka.

I slutet av andra klass bjöd hon på födelsedagskalas och jag var givetvis bjuden, vi var ju vänner.
Samma dag efter skolan så skulle jag följa med henne hem för att hjälpa till att förbereda allt. Hennes pappa hade sagt att hon skulle komma direkt hem, och vi gick direkt hem till henne men jag lämnade först min skolväska hemma hos mig och fick ett par nybakta bullar av mamma att äta på vägen.

När vi kom hem till henne så var hennes pappa jättearg. Jag kan inte beskriva här hur otäck han såg ut men bara hans ögon skrämde mig så oerhört! Han skrek inte, hans röst var helt lugn men iskall.
Han sa; " Du kommer sent. Jag vill inte höra någon förklaring. Gå in, du vet vad du har att vänta". Jag ville gå men han sa till mig; "Nej, du kan stanna. Så ser du hur det går för barn som inte lyder sina föräldrar".
Jag vågade inte säga emot så jag följde med in. Väl inne så tog han av sig bältet och sa åt min kompis att dra ner byxorna och lägga sig över hans knä. Jag glömmer aldrig hennes ögon. De blev helt tomma. De uttryckte inga känslor alls. Hon gjorde som han sa och under hela tiden som han slog henne så var hennes ögon så där tomma och uttryckslös. Hon grät inte ens! Ljudet av bältet när det träffade hennes rumpa är något som jag aldrig, aldrig glömmer. Det och hennes ögon. När han äntligen var klar så sprang jag. Jag bara sprang och sprang och grät och grät hela vägen hem.
Jag var helt chockad. Det fanns inte i min värld att man kunde slå barn! Herregud! Mamma höjde knappt rösten åt mig och mina syskon, aldrig att hon skulle slå oss!

Jag berättade allt för mamma. Hon ringde till min kompis mamma och berättade. Men hon visste ju redan såklart. Ingen anmälan gjordes. Varken av min mamma eller någon annan. Det har jag ifrågasatt i vuxen ålder. Men detta var på 70-talet och agan var fortfarande allmänt accepterat, även om min mamma var emot det och aldrig utövade det.

Min mamma ville inte skicka mig till kalaset den eftermiddagen/kvällen, men jag ville ändå gå för hon var ju min vän. Men när jag kom dit så förstod jag tydligt och klart att så var det inte längre. Det var den kvällen som hon, min vän, startade sin mobbing mot mig. En mobbing som de andra i klassen följde henne i, en mobbing som pågick i 7 långa år.

Efter det blev jag aldrig mer bjuden på något kalas. Jag var oftast den enda i klassen som inte blev bjuden. Jag fick veta att det berodde på att jag luktade så illa eftersom min pappa (som inte ens bodde med oss) var "ett jävla fyllo", och för att vi var "så fattiga så vi hade ändå inte råd att köpa nån fin present".
Det var många år av förnedring, hån och utfrysning.

Då förstod jag ingenting. Men i vuxen ålder inser jag ju varför hon gjorde det. Jag hade ju sett något som ingen skulle veta. Något som hon skämdes för. Jag måste ju tryckas ner.

Nu tycker jag så oerhört synd om henne och jag ser den där lilla 8-åriga tjejens tomma ögon framför mig.

jag är den jag är

Äldre 26 Mar 10:28

#81

Anonym (V) skrev 2014-03-26 10:17:53 följande:

Vad sorgligt.

Ja, det är en upplevelse som jag aldrig glömmer. Jag ser henne ibland i affären eller på torget och ibland vill jag gå fram till henne och prata, men det gör jag aldrig.
Jag undrar ofta hur hon mår, men vågar inte fråga.

jag är den jag är

Äldre 26 Mar 11:36

#86

Anonym (hu) skrev 2014-03-26 11:20:44 följande:

Och jag förstår inte varför man som barn ska tvingas bjuda någon som man inte vill ha där?
Jag bjöd bara de jag ville bjuda, det var ibland 3-4 st som inte blev bjudna, de var ju inte mina kompisar liksom.

Så enligt dig är det alltså ok att bjuda alla i hela klassen utom 1 eller 2? Du tycker att det känns helt ok att utesluta dessa?

jag är den jag är

Äldre 26 Mar 12:32

#91

Anonym (hu) skrev 2014-03-26 12:08:49 följande:

Ja, är man inte kompis med 1 eller 2 st av barnen så ska man väl inte heller behöva bjuda hem dem.
Det är ungefär som att man ska gifta sig och bjuder gamle morbror Evert för att man bjudit resten av släkten, bara för att han inte ska vara utanför, trots att man inte har någon relation med honom. Skulle aldrig falla mig in.

När vi har kalas här hemma så får barnen bjuda vilka de vill, de tvingas inte bjuda barn som inte är deras vänner. Jag har inget emot det, varför ska jag betala extra för godis och fika för barn som inte ens är mina barns vänner?
Känns som att de som inte blir bjudna mest vill komma för att de inte ska vara utanför, de ska få snylta hemma hos ett barn de inte känner och de ska ha godis som alla andra barnen. De vill ju inte komma direkt för att de aboslut vill fira inbjudaren.

Det blir ledsen - men föga förvånad - när jag läser din inställning. Dessvärre tycks det var en hel del som resonerar som du, sorgligt nog. Att lära sina barn att det är ok att frysa ut en ensam stackare i klassen, det tycker jag är rent vidrigt.

Jag tycker att du ska läsa de historier som berättas om i den här tråden. Det behöver du.

jag är den jag är

Äldre 26 Mar 14:08

#108

Anonym (hu) skrev 2014-03-26 13:54:23 följande:

Jag har läst inläggen i denna tråd, jag tycker synd om de barn som väntar förgäves på gäster, men tycker det är märkligt att man förväntas bjuda alla - även de man inte känner?

När mitt barn blir bjudet så väljer h*n själv om h*n vill gå, vill h*n det så tackar vi ja, och dyker naturligtvis upp. Annars tackar vi nej i god tid, ja.

Om mitt barn inte är vän med barnet som har kalaset så ser jag inga konstigheter i att h*n inte blir bjuden.

Så vi ska lära barnen att på DERAS dag så får de inte själva välja vad de vill göra? Självklart får barnet välja vilka som ska komma på kalaset!

Det mobbade barnet blir ännu mer mobbad om h*n ska tvingas gå på kalas till barn som tvingats bjuda personen, varför göra saken värre??

Ja, precis! Vi skiter i att göra något åt mobbing och utfrysning. Vi skiter i att lära barnen hur man beter sig mot andra och att ta hänsyn. Låt ungarna bete sig hur fan de vill och bli odrägliga vuxna på kuppen.

Och angående din sista kommentar; Du har inte tänkt på att barnet som INTE "velat" bjuda kanske egentligen ville det men inte vågade p g a att det anses "fult" att vara vän med det utsatta barnet. Och du har inte tänkt på att det då kan bli en öppning och en vändpunkt om någon vågar visa civilkurage nog att bryta detta?

jag är den jag är

Äldre 26 Mar 14:09

#109

Anonym (usch) skrev 2014-03-26 14:03:15 följande:

Fast om de inte vill gå på kalaset kan de välja det själva. Och det är inte alls säkert att det gör saken värre. Vissa barn hamnar utanför bara för att de är blyga och inte vågar ta för sig, och då kan det ibland räcka med att puscha lite eller para ihop de med någon annan för att det ska släppa (speciellt när det gäller yngre barn). Något som definitivt inte hjälper är att dela ut inbjudningskort till alla utom ett barn mitt framför näsan på det barnet. Kan du ens försöka tänka dig in i hur fruktansvärd den situationen är för ett barn? Alla är välkkomna utom du. Tack och lov för att de flesta föräldrar inte är som du och förstår hur man ska gå tillväga vid inbjudningar.

Precis!

jag är den jag är

Äldre 26 Mar 14:22

#113

Anonym (Linda) skrev 2014-03-26 14:10:13 följande:

Jag måste erkänna att jag står med en fot på vardera sida. Å ena sidan är jag helt emot att utesluta barn, å andra sidan är det inte aktuellt för oss att exempelvis bjuda in alla barn som går i vår sons klass (Han är 11 år). Anledningen är ganska enkel, han har några få kompisar som står honom nära, utöver dessa så finns det en del barn i klassen som tillhör en grupp som mobbar/retar både andra elever men så även lärare. Det är uteslutet för oss att bjuda dessa barn. Nu är detta litet äldre barn där det kanske inte heller är lika känsligt med selektering. Vår dotter däremot, är sex år, hon har också några kompisar som står henne nära - därutöver är det flera barn som hon praktiskt taget inte har någon kontakt eller väldigt liten kontakt med.

Jag vet inte... men jag förstår inte riktigt problematiken? Varför måste man bjuda en hel klass för att ingen ska känna sig kränkt? Tror Ni att de barn som möjligen kan känna sig utanför mår bättre av att bli bjuden på kalas på nåder för att sedan återgå till en vardag där de fortfarande är utfrusna? Det känns litet som en curling-effekt faktiskt och så länge man sköter det snyggt med inbjudningar samt samtal kring kalaset så tycker jag inte att det är några problem. I våra tre barns klasser är det ingen som bjuder alla och det tycker jag är helt okej! Jag har aldrig hört att barnen har uppfattat det negativt heller, någon gång har de sagt att "X ska ha kalas men jag är inte bjuden". Varmed jag har förklarat att X kanske inte kan bjuda alla utan bara några stycken och att vi i vår tur kanske inte heller har bjudit X. Eller att barnen helt enkelt inte leker med varandra överhuvudtaget. Barn är kloka och förstår - men jag vill ändock poängtera att jag också förstår att det är känsligt och jobbigt för de föräldrar vars barn aldrig blir bjudna eller som en tidigare berättelse där flertalet uteblev. Det anser jag dock är en annan diskussion.

/Linda

Det är naturligtvis skillnad på att utesluta 1-2 av 20 och att bjuda 8-10 av 20. Det måste du väl ändå hålla med om?

Och som jag skrivit tidigare; Ibland blir det en ond cirkel bland barnen. Barnet som ska ha kalaset kanske egentligen inte har något emot att bjuda det uteslutna barnet i fråga, men vågar inte eftersom ingen annan har bjudit det barnet till sina kalas. Om någon då har civilkurage nog att bryta detta mönster så kan det bli en öppning.

jag är den jag är

Äldre 27 Mar 09:24

#148

Anonym (V) skrev 2014-03-26 15:27:32 följande:

Det vore kanske bra att hälsa på henne och prata med henne. Även om hon inte blir glad , du har gjort ditt bästa. Det är nog svårare för henne att komma fram till dig. Det är givetvis inte rätt att hon mobbade dig och behandlade dig illa , men samtidigt är det inte så svårt att förstå att hon reagerade som hon gjorde. Hon blev säkert bestaffad på grund av att din mamma ringde. För ett misshandlat litet barn var det nog lättare att skylla på dig/er. ;( Väldigt synd om alla inblandade.

När jag var barn så förstod jag ju aldrig riktigt varför hon plötsligt blev så elak. Först var jag ledsen och gjorde allt jag kunde för att det skulle bli bra igen. Efter en tid var jag rädd för henne, och i högstadiet var jag både rädd och hatade henne.

När jag blev äldre så började jag dock tänka tillbaka och förstå. Idag känner jag bara medlidande och sorg när jag tänker på henne. Jag kan väl inte direkt säga att jag tycker om henne, men jag tycker inte illa om henne heller och jag hoppas verkligen att hon mår bra. Jag sörjer den vänskap som förstördes, och kan ibland undra hur allt hade kunnat bli om det där otäcka aldrig hänt.

Märkligt nog så känner jag nästan mer agg mot de andra i klassen. De som följde henne. Jag vet egentligen inte varför, men så känns det.
Jag gick aldrig på vår klassträff, trots att jag faktiskt blev bjuden. Jag kände ingen längtan efter att träffa någon av dem.

Det värsta du varit med om vad gäller barnkalas?

INNEHÅLL