Det värsta du varit med om vad gäller barnkalas?

Inte blivit bjuden. Kalastjejen skyllde på att min inbjudan tydligen hade kommit på bort på posten.

Glömd i bordsplaceringen. En tjej som hade kalas/tjejkväll med bordsplacering hade inte placerat ut mig. Det fanns bara sju stolar och sju platser vid deras matbord, problemet var bara att vi var åtta. Alla tjejerna gick ett varv runt bordet för att se var de skulle sitta, efter mitt varv stod jag bara kvar, tyst och blyg, tills kalastjejens mamma undrade varför jag stod där. Jag sa att jag inte fanns med i bordsplaceringen och alltså inte visste var jag skulle sitta. Hon hämtade en köksstol och dukade in mig, som tur var.

Vi gick i lågstadiet (4:an) och en kille i klassen skulle ha kalas. Skickade runt fina inbjudnigar. Ingen gick... Jag gick inte för jag var blyg och inte vågade-trots att jag ville. De andra i klassen ville inte gå för de var rädda för hans pappa (han var stor o pratade med myclet mörk röst)

Mitt 7-årskalas slutade med att jag låg i min säng och grät för att klassens ledartjej skulle bestämma precis allt och de andra lekte glatt ute det hon sa (en lek som jag inte kunde eftersom jag inte hade gått på förskolan) och alla sket i mig som fyllde år.

Men hon hade dels jordens fulaste kanintänder och dels flyttade hon ett år senare så jag kom över det.

---
När vi hade maskeradkalas för eget barn (6 år) så tyckte jag det var hemskt jobbigt när en kille som har lite humör och en fin keps inte ville låna ut den till en kille som är jordens snällaste. Han tyckte att han kunde få prova kepsen för de andra höll på att byta hattar också just då så han tog tag i den och då får han en rak höger mitt i ansiktet av killen med kort stubin!

Gråt och elände såklart och riktigt jobbigt att ringa byns präst och berätta att hennes genomsnälla och välartikulerade avkomma hade fått en blåklocka...

Men vi överlevde alla och dagen slutade skapligt ändå.

I lågstadiet minns jag inget annat än att alla blev bjudna eller bara de närmsta vännerna. I mellanstadiet började jag ny skola och blev mobbad. Var därmed aldrig bjuden och jag bjöd aldrig någon från klassen heller.

Men det värsta minne jag har förknippat med kalas var när min syster skulle fylla 7-8. Mina föräldrar är separerade och vi bodde hos pappa varannan helg. Min syster hade precis fyllt år och min pappa bestämde att vi skulle ha kalas även för de vi umgicks med hemma hos honom. En självklarhet kanske, men min pappa är svårt psykiskt sjuk, med mycket knepiga idéer och ett oberäkneligt okontrollerbart humör. Dessutom var han fattig och vi hade inga direkt leksaker där. Som barn skämdes man mycket och vill ju helst dölja och vi bjöd aldrig hem någon annars. Barnen vi hade där var man ju inte nära heller utan man hade de ju för stunden för att kunna komma hemifrån. De andra barnen bodde även i trygga medelklasshem och hade uttryckt rädsla för vår pappa och så. Då vill man ju inte visa hur man själv egentligen har det till skillnad från dem... Underligt hur mycket man omedvetet förstår som barn ändå men först greppar som vuxen.

Jag och min syster försökte protestera mot pappas förslag och förklarade att vi har ju redan haft ett kalas för vänner hos mamma, men han vek sig inte utan slängde fram inbjudningskorten. Inte nog med det så skulle min syster skriva inbjudningarna själva. Knappt börjat skolan och hon har dessutom dyslexi och jag minns hur hemskt det kändes då det var så stora bokstäver att det knappt fick plats på kortet. Kan än idag undra hur någon förälder lyckades läsa och vad de tänkte men alla barnen kom i alla fall. Pappa serverade billiga överstekta korvar och någon äcklig big pack-glass. Att underhålla med hade vi någon kortlek och ett gammalt twister-spel. Jag minns att det gick bra ändå och ingen sa något efteråt.

En annan sak som jag minns som mest var en besvikelse, inte ett barnkalas men... Det var när min bästis sedan flera år tillbaka skulle fylla 18. Vi hade väl haft det lite knaggligt till och från tiden innan men var ändå bästisar fortfarande. Hon skulle fira tillsammans med en killkompis men han ville inte bjuda människor som han inte kände och då vi bara hade setts något kort ögonblick var jag inte välkommen. Han kunde inte göra något undantag trots att jag och min kompis var bästisar. Hur min bästis kunde gå med på det kändes förstås oerhört märkligt och taskigt och idag känns det bara som en feg ursäkt. Men vi var inte bästisar länge efter det i alla fall.

När jag var 8 år började det en ny tjej i vår klass. Hon var liten och spenslig och stod och tryckte vid ett träd varje rast. Jag var den enda som gick fram och pratade med henne och vi blev vänner. Det visade sig att hon egentligen var en väldigt tuff och ganska hård tjej, en som de andra barnen gärna följde. Jag var en tyst, blyg och stillsam tjej. Men vänner var vi ändå.

Hennes pappa var väldigt sträng och hård och jag var ganska rädd för honom, jag tyckte många gånger att han behandlade min kompis illa. Han gjorde stor skillnad på henne och hennes bröder och var mycket tydlig med att hon var en besvikelse för att hon var flicka.

I slutet av andra klass bjöd hon på födelsedagskalas och jag var givetvis bjuden, vi var ju vänner.
Samma dag efter skolan så skulle jag följa med henne hem för att hjälpa till att förbereda allt. Hennes pappa hade sagt att hon skulle komma direkt hem, och vi gick direkt hem till henne men jag lämnade först min skolväska hemma hos mig och fick ett par nybakta bullar av mamma att äta på vägen.

När vi kom hem till henne så var hennes pappa jättearg. Jag kan inte beskriva här hur otäck han såg ut men bara hans ögon skrämde mig så oerhört!  Han skrek inte, hans röst var helt lugn men iskall.
Han sa; " Du kommer sent. Jag vill inte höra någon förklaring. Gå in, du vet vad du har att vänta". Jag ville gå men han sa till mig; "Nej, du kan stanna. Så ser du hur det går för barn som inte lyder sina föräldrar".
Jag vågade inte säga emot så jag följde med in. Väl inne så tog han av sig bältet och sa åt min kompis att dra ner byxorna och lägga sig över hans knä. Jag glömmer aldrig hennes ögon. De blev helt tomma. De uttryckte inga känslor alls. Hon gjorde som han sa och under hela tiden som han slog henne så var hennes ögon så där tomma och uttryckslös. Hon grät inte ens!  Ljudet av bältet när det träffade hennes rumpa är något som jag aldrig, aldrig glömmer. Det och hennes ögon. När han äntligen var klar så sprang jag. Jag bara sprang och sprang och grät och grät hela vägen hem.
Jag var helt chockad. Det fanns inte i min värld att man kunde slå barn! Herregud! Mamma höjde knappt rösten åt mig och mina syskon, aldrig att hon skulle slå oss!

Jag berättade allt för mamma. Hon ringde till min kompis mamma och berättade. Men hon visste ju redan såklart. Ingen anmälan gjordes. Varken av min mamma eller någon annan. Det har jag ifrågasatt i vuxen ålder. Men detta var på 70-talet och agan var fortfarande allmänt accepterat, även om min mamma var emot det och aldrig utövade det.

Min mamma ville inte skicka mig till kalaset den eftermiddagen/kvällen, men jag ville ändå gå för hon var ju min vän. Men när jag kom dit så förstod jag tydligt och klart att så var det inte längre. Det var den kvällen som hon, min vän, startade sin mobbing mot mig. En mobbing som de andra i klassen följde henne i, en mobbing som pågick i 7 långa år.

Efter det blev jag aldrig mer bjuden på något kalas. Jag var oftast den enda i klassen som inte blev bjuden. Jag fick veta att det berodde på att jag luktade så illa eftersom min pappa (som inte ens bodde med oss) var "ett jävla fyllo", och för att vi var "så fattiga så vi hade ändå inte råd att köpa nån fin present".
Det var många år av förnedring, hån och utfrysning.

Då förstod jag ingenting. Men i vuxen ålder inser jag ju varför hon gjorde det. Jag hade ju sett något som ingen skulle veta. Något som hon skämdes för. Jag måste ju tryckas ner.

Nu tycker jag så oerhört synd om henne och jag ser den där lilla 8-åriga tjejens tomma ögon framför mig.

Har man inte själv växt upp i en dysfunktionell familj är det kanske svårt att förstå de känslor man bär på där man skäms och rädsla att behöva blotta det man skäms för. Rädslan över att inte veta om pappa kommer skälla på en för skitsaker som vanligt eller slå en på kalaset inför ens vänner eller rädslan i att inte veta om han kommer utsätta dem för något? Jag och min syster ville inte ens ha kalaset pga denna rädslan. Hölls kalaset för pappas egen skull? Inte var det för min systers i alla fall.

Näe, man kanske inte ska behöva uppge exakt alla detaljer för att folk ska kunna förstå ens känslor som barn när man ändå lämnade toppen av ett isberg. Jag skrev ju lite om hur han var, hur man skämdes som barn och inte vågade bjuda hem vänner. Helt normalt, eller? Samt att ens vänner som mött på honom på utsidan var rädda för honom. Varför skulle de bli det om min pappa var söt och snäll men bara mådde lite "psykiskt dåligt"? Det finns alltid saker att läsa mellan raderna.

Förstår liksom inte folk vad man t.ex. menar med vad ett "oberäkneligt okontrollerbart humör" kan innebära i praktiken? Det innebär helt enkelt att en person kan tända som en blixt för ingenting och bli rosenrasande, man vet därmed aldrig när det kan hända och som barn gick man alltid gå på tå i rädsla för att man inte på något sätt ville riskera att utlösa aggressionsutbrotten. När det svartnar för ögonen på en person vet den inte heller vad den längre gör och man vet inte hur det kommer sluta.

Mitt värsta är kanske inte så himla hemskt för andra, men för mig var det verkligen de. Jag hade precis börjat i en ny klass som 14 åring och blir bjuden på kalas hos en av tjejerna. När jag blev bjuden så tänkte jag att det kanske skulle finnas lite alkohol och föräldrarna skulle vara borta och vi skulle ha kul som tonåringar, att det skulle vara fest. Men icket. När jag kommer dit är det ballonger överallt och föräldrarna hälsar alla välkommen i dörren och sedan drar kalaset igång. Vi får tårta, saft och bullar. Det är lekar, t.ex sätta knorren på grisen och den där när man ska sätta sig på en stol när musiken stoppas. Det är skattjakt och skatten är en påse popcorn. Det hade säkert vart ett jätte roligt kalas för barn, men jag tyckte hela grejen var enormt pinsam och stack därifrån så fort jag kunde. De andra tjejerna på kalaset hade jätte roligt och förstod inte varför jag var så tråkig. Efter det tog jag avstånd från tjejerna i klassen då vi hade alldeles för olika intressen. Som tur var, för mig, så fanns det några killar i klassen som blev mina bästa vänner!