Tobias03

Äldre 24 Mar 10:28

9 svar

Frågor till ett skrivprojekt

Hej!

Jag skriver på ett skönlitterärt projekt, gör research gällande adoption och vänder mig därför hit för hjälp. Jag tänkte skriva om nationell (inhemsk) adoption, men givetvis är alla erfarenheter och all kunskap värdefull!

Jag tänkte testa att ställa lite frågor. Alla svar är intressanta, såväl om du är en biologisk förälder, adoptivförälder, varit ett adoptivbarn eller av annan orsak bara kan svara på några av de frågor jag ställer (men jag blandar dem huller om buller). Jag försöker sätta mig in i den livslånga processen med allt det innebär. För mig är det även väldigt intressant att få erfarenheter och tankar kring när den adopterade når myndig ålder eftersom fokus på berättelsen kommer att ligga där.

Min tanke är att en flicka på fem år (dvs ovanligt hög ålder) adopteras bort definitivt till sitt familjehem efter att ha haft stöd från dem i några år. Är det realistiskt att det kan ske en s.k. sluten adoption i det här läget där barnet först får reda på vem hennes biologiska mamma när hon fyllt 18? Jag har också läst något om att en del biologiska föräldrar skriver brev till sina barn, är det något någon har erfarenhet av? Tanken är att hon ska adopteras bort under sent 80-tal, om någon vet hur regelverket såg ut då. Hur sker uppföljningen av ett adoptionsärende och under hur lång tid? Hur får barnets nya familj stöd och hjälp. Hur får familjen hjälp om barnet bär på trauman eller post-traumatisk stress eller dyl? Någon som har erfarenhet? Pratades det något/mycket om de biologiska föräldrarna inom den nya familjen? Var det ett känsligt ämne för adoptivbarnet? Hur var relationen mellan adoptionsbarnet och dess syskon i familjen? Fanns det någon slags konkurrens/svartsjuka/avundsjuka eller behov av att mäta sig med dem, hävda sig mer än vanligt. Som att känna att man behöver kämpa för kärlek och acceptans eller rädsla för att behöva det. Hur gick/går känslorna? Är det något du tänkte på mycket? Är du svenskadopterad som sökt dina rötter i vuxen ålder och hur gick det i så fall?

Jag blir väldigt tacksam för alla svar, även kanske viktiga frågeställningar som jag missat. Om det är något ni inte känner för att posta offentligt så får ni gärna maila mig på [email protected] också.

Mvh

/Tobias Islander

Gathehielm

Äldre 24 Mar 11:01

#1

Vet inte om jag kan tillföra något, men det låter som ett intressant projekt. Go for it!

Tobias03

Äldre 24 Mar 12:52

#2

Jag är tacksam för minsta små kommentarer, för även en mening kan väcka inspiration, oavsett vilken typ av erfarenhet man har om ämnet :)

en glad

Äldre 24 Mar 22:28

#3

Tobias03 skrev 2014-03-24 10:28:52 följande:

Hej!

Jag skriver på ett skönlitterärt projekt, gör research gällande adoption och vänder mig därför hit för hjälp. Jag tänkte skriva om nationell (inhemsk) adoption, men givetvis är alla erfarenheter och all kunskap värdefull!

Jag tänkte testa att ställa lite frågor. Alla svar är intressanta, såväl om du är en biologisk förälder, adoptivförälder, varit ett adoptivbarn eller av annan orsak bara kan svara på några av de frågor jag ställer (men jag blandar dem huller om buller). Jag försöker sätta mig in i den livslånga processen med allt det innebär. För mig är det även väldigt intressant att få erfarenheter och tankar kring när den adopterade når myndig ålder eftersom fokus på berättelsen kommer att ligga där.

Min tanke är att en flicka på fem år (dvs ovanligt hög ålder) adopteras bort definitivt till sitt familjehem efter att ha haft stöd från dem i några år. Är det realistiskt att det kan ske en s.k. sluten adoption i det här läget där barnet först får reda på vem hennes biologiska mamma när hon fyllt 18? Jag har också läst något om att en del biologiska föräldrar skriver brev till sina barn, är det något någon har erfarenhet av? Tanken är att hon ska adopteras bort under sent 80-tal, om någon vet hur regelverket såg ut då. Hur sker uppföljningen av ett adoptionsärende och under hur lång tid? Hur får barnets nya familj stöd och hjälp. Hur får familjen hjälp om barnet bär på trauman eller post-traumatisk stress eller dyl? Någon som har erfarenhet? Pratades det något/mycket om de biologiska föräldrarna inom den nya familjen? Var det ett känsligt ämne för adoptivbarnet? Hur var relationen mellan adoptionsbarnet och dess syskon i familjen? Fanns det någon slags konkurrens/svartsjuka/avundsjuka eller behov av att mäta sig med dem, hävda sig mer än vanligt. Som att känna att man behöver kämpa för kärlek och acceptans eller rädsla för att behöva det. Hur gick/går känslorna? Är det något du tänkte på mycket? Är du svenskadopterad som sökt dina rötter i vuxen ålder och hur gick det i så fall?

Jag blir väldigt tacksam för alla svar, även kanske viktiga frågeställningar som jag missat. Om det är något ni inte känner för att posta offentligt så får ni gärna maila mig på [email protected] också.

Mvh

/Tobias Islander

Barn som vistas i familjehem har normelt sett alltid kunskap om vilka deras biologiska föräldrar är och har haft regelbunden kontakt med dem under placeringen. "Sluten adoption" kommer alltså inte i fråga i familjehemsadoptioner och barnet behöver inte vänta till 18 innan det får vetskap om de biologiska föräldrarna. Regelverket kring nationell adoption har inte ändrts nämnvärt sedan tidigt -70-tal. Aktiv uppföljning är sällsynt dvs att soc ideligen kontaktar familjen och frågar hur det går efter adoptionen. Däremot är soc skyldiga enligt lag att erbjuda stöd o hjälp om adoptivfamiljen/den adopterade larmar om problem. Att man inte aktivt söker upp o erbjuder hjälp har att göra med idén om att barn efter adoption skall jämställas med biologiska barn och dem söker inte soc upp ideligen .... liksom att adoptivfamiljen i sin helhet är att betrakta som jämställd med en biologisk.
Med åren har man insett att adoption kan vara ett särskilt "problem" och en familjebildning som samhället har särskilt ansvar för och därmed ser vi nog framför oss mer aktiv post adoption-service? Det är alltid (vid adoption) den kommun barnet bor i som är ansvarig för stöd o hjälp, inte som vid familjehemsplaceringar den placerande kommunen.

Linastrumpan

Äldre 25 Mar 13:58

#4

Kan nog inte tillföra särskilt mycket till ditt arbete. Jag adopterades bort som spädbarn på slutet av 70-talet. Min adoption har aldrig varit sluten, jag har haft alla uppgifter på min biologiska mor. Jag blev efter akuthem placerad i en permanent fosterfamilj där syftet från början var att adoptera mig. Min biologiska mors önskan var redan från början att adoptera bort mig ändå tog hela processen 2år innan tingsrättens dom föll! Jag var som sagt liten och hade inga traumatiska upplevelser och efter att jag blev adopterad slutade barnavårdsnämndens (numera soc) kontakt med mina föräldrar. Dock gjorde försäkringskassan en miss och informerade min biologiska mamma vem som övertog hennes rätt till barnbidrag så hon fick namn o personnummer på min adoptivmamma.....

Tobias03

Äldre 26 Mar 21:49

#5

en glad skrev 2014-03-24 22:28:59 följande:

Barn som vistas i familjehem har normelt sett alltid kunskap om vilka deras biologiska föräldrar är och har haft regelbunden kontakt med dem under placeringen. "Sluten adoption" kommer alltså inte i fråga i familjehemsadoptioner och barnet behöver inte vänta till 18 innan det får vetskap om de biologiska föräldrarna. Regelverket kring nationell adoption har inte ändrts nämnvärt sedan tidigt -70-tal. Aktiv uppföljning är sällsynt dvs att soc ideligen kontaktar familjen och frågar hur det går efter adoptionen. Däremot är soc skyldiga enligt lag att erbjuda stöd o hjälp om adoptivfamiljen/den adopterade larmar om problem. Att man inte aktivt söker upp o erbjuder hjälp har att göra med idén om att barn efter adoption skall jämställas med biologiska barn och dem söker inte soc upp ideligen .... liksom att adoptivfamiljen i sin helhet är att betrakta som jämställd med en biologisk.
Med åren har man insett att adoption kan vara ett särskilt "problem" och en familjebildning som samhället har särskilt ansvar för och därmed ser vi nog framför oss mer aktiv post adoption-service? Det är alltid (vid adoption) den kommun barnet bor i som är ansvarig för stöd o hjälp, inte som vid familjehemsplaceringar den placerande kommunen.

Tack så väldigt för denna information! Det blir till en stor hjälp :) Skönt att få dessa frågor besvarade (speciellt om sluten adoption). Jag får börja tänka i nya banor vilket känns som ett bra framsteg.

Linastrumpan skrev 2014-03-25 13:58:11 följande:

Kan nog inte tillföra särskilt mycket till ditt arbete. Jag adopterades bort som spädbarn på slutet av 70-talet. Min adoption har aldrig varit sluten, jag har haft alla uppgifter på min biologiska mor. Jag blev efter akuthem placerad i en permanent fosterfamilj där syftet från början var att adoptera mig. Min biologiska mors önskan var redan från början att adoptera bort mig ändå tog hela processen 2år innan tingsrättens dom föll! Jag var som sagt liten och hade inga traumatiska upplevelser och efter att jag blev adopterad slutade barnavårdsnämndens (numera soc) kontakt med mina föräldrar. Dock gjorde försäkringskassan en miss och informerade min biologiska mamma vem som övertog hennes rätt till barnbidrag så hon fick namn o personnummer på min adoptivmamma.....

Tack för ditt svar :) Jag har läst något inlägg av dig tidigare som jag fann via google, men sedan tappade jag bort ditt namn efter att jag skapade ett konto här. Jag tror nog du skulle kunna tillföra mer än du tror och att du kan väcka många tankar hos mig.

Det skulle väl mest vara genom de erfarenheter du har, känslor, identitet, eller vad det kan röra sig om (även om detta såklart är individuellt). Även om du har haft någon kontakt med den biologiska mamma, eller bara tankarna kring det, skulle vara värdefullt.

I min fiktiva berättelse så har jag inte riktigt löst alla knutar. Jag tänker mig att huvudpersonen till en början ska ha ett motstånd till sin biologiska mamma, men att en utlösande faktor sedan ska få henne att söka sina rötter och som i sin tur får konsekvenser...för att uttrycka mig väldigt vagt. Hon skulle ju också kunna ha en kontinuerlig kontakt med sin biologiska mamma. Jag vill hålla handlingen ganska öppen än så länge, så onödigt att precisera för mycket :P

Linastrumpan

Äldre 26 Mar 21:55

#6

Du får gärna skriva ett privat meddelande med frågor som du har. Jag svarar på det jag vill o kan Jag har träffat min biologiska mor och hennes tre barn. Hon och ett barn har jag lite mer regelbunden kontakt med. Jag har även träffat min biologiska mammas mamma och hennes lillebror som är lika gammal som jag.

Linastrumpan

Äldre 26 Mar 21:59

#7

Ska tillägga att jag sökte upp min biologiska mamma när jag var 16år. Orsaken var att min pappa dog och då kände jag att jag faktiskt ville veta mitt ursprung innan det var för sent. Det sammanföll sig också så att jag var lika gammal då som min biologiska mamma var när jag föddes vilket var ytterligare en dimension av det hela.

Snöflinga

Äldre 27 Mar 21:13

#8

Att bli adopterad av sitt familjehem (kolla vad det hette i slutet av 80-talet, säkert inte familjehem) när man är i 5-årsåldern är nog inte ovanligt gammalt. I alla fall inte idag. Kan ju inte säga hur det var på 80-talet.
Men adoption av familjehemsplacerade barn är ofta en långdragen process. Efter tre års familjehemsplacering ska man överväga vårdnadsöverflytt och det sker inte alls alltid. Det är nog först därefter som adoption överhuvudtaget kan bli aktuellt. Om inte de biologiska föräldrarna vill ha en adoption till stånd vill säga, och aktivt driver den frågan, men det är nog inte så vanligt. Då händer det nog redan då barnet är väldigt litet.

Detta är mina tankar, ta dem inte som sanning utan om tankar.
Det finns en intressant sida www.familjehemmet.se med ett forum där allt rörande familjehemsuppdraget diskuteras. Jag tror du kan få mycket av att läsa i de trådarna.

Tobias03

Äldre 30 Mar 23:19

#9

Snöflinga skrev 2014-03-27 21:13:26 följande:

Att bli adopterad av sitt familjehem (kolla vad det hette i slutet av 80-talet, säkert inte familjehem) när man är i 5-årsåldern är nog inte ovanligt gammalt. I alla fall inte idag. Kan ju inte säga hur det var på 80-talet.
Men adoption av familjehemsplacerade barn är ofta en långdragen process. Efter tre års familjehemsplacering ska man överväga vårdnadsöverflytt och det sker inte alls alltid. Det är nog först därefter som adoption överhuvudtaget kan bli aktuellt. Om inte de biologiska föräldrarna vill ha en adoption till stånd vill säga, och aktivt driver den frågan, men det är nog inte så vanligt. Då händer det nog redan då barnet är väldigt litet.

Detta är mina tankar, ta dem inte som sanning utan om tankar.
Det finns en intressant sida www.familjehemmet.se med ett forum där allt rörande familjehemsuppdraget diskuteras. Jag tror du kan få mycket av att läsa i de trådarna.

Okej, tack så mycket :) Tack för länken också, visste inte att de hade ett forum.

Frågor till ett skrivprojekt

INNEHÅLL