Första barnet, november 2014

Vad roligt, stort grattis till din graviditet! Jag är också gravid för första gången och har också beräknad BF i början av november, enligt senaste mens är jag i vecka 8 (7+0),men osäker på om det verkligen är så långt gånget eftersom min mens varit lite oregelbunden sen jag slutade med p-piller! Jag har ungefär samma symtom som du, men det jag känner mest är den där molvärken som kommer och går, som lätt mensvärk ungefär! Inget illamående än tack och lov. Har även känt av en del humörsvängningar, så gråtmild har jag blivit och jag tycker synd om min sambo! Idag grät jag några ggr och blir sur på honom för småsaker han säger... Jag har helt andra känslor kring min graviditet än vad jag trodde jag skulle ha... Vi har pratat om barn ett år ungefär, jag slutade med P-piller i november och blev gravid mycket snabbare än vad jag trodde. Har PCO och var helt övertygad om att vi skulle behöva söka hjälp för att jag skulle bli gravid. Så att jag plussade känns chockartat och jag blev gravid mycket snabbare än vad jag trodde... Självklart är det jätteroligt och jag ser fram emot det jättemycket, samtidigt som jag är så vansinnigt orolig och funderar mycket på om jag verkligen är redo... Fyller 25 i sommar och ingen av mina närmaste vänner har barn... Min kille är däremot 32 och i princip alla hans kompisar har familj. Jag har verkligen trott att jag är redo, färdigutbildad, har fast jobb och känner mig mogen för min ålder, ofta mer lik hans vänners flickvänner än mina egna tjejkompisar i mognad och så, trots att de är flera år äldre än mig men det känns samtidigt då skrämmande att vara först ut i sitt kompisgäng... Jag funderar på om vi tänkt igenom detta ordentligt samtidigt som jag vet att jag vill ha barn, har alltid velat ha barn tidigt egentligen men knappt trott att jag kan bli gravid så det känns då stort och läskigt! Men antar att det är normalt och sunt att känna sig orolig? Har också förstått att alla dessa hormoner påverkar mycket hur man känner för sin graviditet? Funderar lite på också när man ska berätta för folk att man är gravid? Min kille vill absolut vänta några veckor till med att berätta så just nu är det bara vi två som vet. Jag känner ett behov av att prata med ngn mer om det, tex min bästa vän som är väldigt förstående trots att hon inte har barn själv, eller kanske min mamma som har flera barn och vet hur det känns... Min sambo försöker stötta mig men han är orolig för missfall och vågar inte hoppas för mycket förrän de här första veckorna är över... Förstår ju verkligen hans tanke och oro för MF, är det bättre att vänta några veckor med att berätta? Hur har ni gjort, TS och andra? Skönt att få skriva av sig lite... Spännande att följas åt i graviditeten och höra hur andra upplever detta... :) Lycka till med din graviditet!

Jag har varit på första samtalet nu hos min BM, kändes väldigt positivt och hon verkar toppen! Ang va ni skriver om missfall och KUB-test, så ökar det inte risken för missfall! Fostervattenprov har 1 procents risk för missfall, men det väljer man ju om man vill gå vidare med efter KUB-test! KUB-test räknar ju bara ut sannolikhet för Downs syndrom mm med blodprov, mätning av fostrets nacke samt kvinnans ålder och så! Så ingen risk för missfall efter vad jag har förstått iaf! Kul att höra era åldrar och så. Jag är 25, min sambo 32. Slutade med piller i november. Berättade för min bästa kompis idag, hon är den enda jag berättat för förutom min sambo och de i sjukvården!! Kändes skönt att få berätta för ngn annan, oavsett hur det går. Är ju fortfarande väldigt tidigt och så. Vi är rädda för missfall både jag och killen. Just nu känns det som att min graviditet är det enda jag kan tänka på! Och det känns som att det är det enda jag och min kille pratar om också! Är det likadant för er?? Jag är trött hela tiden och illamåendet har kommit nu så har blivit att jag mest hållit mig hemma det senaste... Och funderat... Och ältat med min sambo... Och varit hormonstinn... Hur gör ni, är ni lika fast i dessa tankar som jag? Jag tror jag mår bättre av att vara aktiv och göra saker som jag brukar, för annars blir jag knäpp med alla mina funderingar!! Men jag är så trött... Idag var jag helt slut efter att ha lagat mat och plockat i köket, kändes som jag skulle somna... Fyra stressiga arbetsdagar framför mig nu, känns skittungt om jag ska va såhär trött men antar att det är samma för alla? Jag vill ju bara va pigg!!! Känner ni likadant??

Så roligt att läsa allas historier!! Hoppas det går bra för alla :) Spännande att snart få berätta för familj och vänner, det är knappt så jag kan hålla mig men vi har kommit överens om att vänta liiiite till! Ska på tidigt ul i nästa vecka och efter det kanske det är dags. Även om det säkert kommer kännas lika overkligt då med!! Har det börjat synas ngt på er? Jag har blivit såå svullen om magen, speciellt framåt eftermiddagen och kvällen! Ser ut som man typ är i vecka 20! Måste va min livmoder som växer utåt? Jag är väldigt smal i vanliga fall med platt mage och nu går det typ inte att ha tighta tröjor... Tyckte min mamma kollade lite konstigt på min mage idag... Och mima bröst som typ blivit gigantiska. Haha.. Är det likadant för ngn mer? :D Stort lycka till alla :)