Jehovas Vittnen
Från Jehovas vittnens litteratur:
*** fl kap. 9 sid. 118 § 10 Fostran av barnen från späd ålder ***
Alla barn är olika. Vart och ett har en alldeles egen personlighet och bör få hjälp att utvecklas enligt sina personliga, av arv betingade möjligheter och gåvor. Om du fostrar varje barn till att utveckla de starka sidor och de förmågor som just det har fått i arv, skall det inte behöva avundas andra barn deras färdigheter.
Varje barn skall vara älskat och uppskattat för sin egen skull. När du hjälper ett barn att övervinna eller behärska orätta böjelser, bör du inte söka tvinga in barnet i en förutbestämd gjutform. Hjälp det i stället att på bästa sätt utnyttja de goda dragen i dess egen personlighet.
*** w98 15/3 sid. 14-15 § 11-13 Överlämnandet och friheten att välja ***
Gud har skapat människan så att hon uppskattar frihet, och han gav henne en fri vilja. Det första människoparet använde sin fria vilja till att göra ett oförståndigt och kärlekslöst val, ett val som ledde till katastrof både för dem själva och för deras avkomlingar. Detta visar dock tydligt att Jehova aldrig tvingar förnuftsbegåvade skapelser att handla i strid med sina inre motiv och önskningar. Och eftersom ”Gud älskar en glad givare”, är det enda godtagbara överlämnandet åt honom ett överlämnande som är grundat på kärlek och som görs med glädje och av egen fri vilja. (2 Korinthierna 9:7) Allt annat är oacceptabelt.
12 Eftersom Jehovas vittnen inser att man måste överlämna sig frivilligt, försöker de aldrig — även om de förespråkar överlämnande åt Gud — tvinga någon, inte ens sina egna barn, till detta. Till skillnad från många kyrkor döper inte Jehovas vittnen sina barn i späd ålder, som om det skulle gå att tvinga dem till överlämnande utan att de själva får möjlighet att välja. Exemplet med den unge Timoteus i Bibeln är efterföljansvärt. När Timoteus var vuxen, skrev aposteln Paulus till honom: ”Förbli du i de ting som du har lärt och har övertygats att tro på, då du vet vilka personer du har lärt dem av och då du från din späda barndom har känt de heliga skrifterna, som kan göra dig vis till räddning genom tron i förbindelse med Kristus Jesus.” — 2 Timoteus 3:14, 15.
13 Det är värt att lägga märke till att Timoteus kände de heliga skrifterna, därför att han hade fått lära sig dem från sin späda barndom. Han hade övertygats, och inte tvingats, av sin mor och mormor att tro på den kristna läran. (2 Timoteus 1:5) Och eftersom den kunskapen hade fått Timoteus att inse visheten i att bli en Kristi efterföljare, valde han själv att överlämna sig som kristen. I vår tid har tiotusentals unga män och kvinnor, vars föräldrar är Jehovas vittnen, följt hans exempel. (Psalm 110:3) Men andra har inte gjort det. Det är ett personligt val.
*** g88 22/1 sid. 22 Hon nådde sitt mål ***
Ända sedan vi var riktigt små försökte mamma att ingjuta längtan efter heltidstjänsten i våra hjärtan genom att läsa erfarenheter för oss om vittnen som hade varit heltidsförkunnare i många år. Och framför allt var mamma själv ett föredöme för oss. Hon bad oss faktiskt aldrig att göra något som hon inte gjorde själv.
Även om människor gärna lyssnar på barn som besöker deras hem i tjänsten, så är de ibland oförskämda mot de vuxna som följer med barnen. En gång när jag var åtta eller nio år gammal besökte jag hemmen tillsammans med en äldste. En dam öppnade dörren, och jag började framföra det jag hade att säga. Damen sade då mycket oförskämt till brodern: ”Ni tvingar till och med dessa stackars barn att predika!” ”Nej, frun”, svarade jag snabbt, ”om jag är här, så är det av min egen fria vilja!” Därefter skaffade damen, som var svarslös, den litteratur som jag hade erbjudit henne.
*** w06 1/8 sid. 12 Äntligen förenade i sann tillbedjan! ***
En annan dag, när vi var ute i förkunnartjänsten, träffade vi en äldre man som skrek: ”Vad håller du på med egentligen – släpa runt ett litet barn på det här viset? Jag tycker synd om honom.” Innan jag hann säga något sade Tomoyoshi, som då var åtta år, artigt: ”Men farbror, min mamma tvingar mig inte att predika. Jag gör det för att jag vill tjäna Jehova.” Den äldre mannen bara stirrade, helt mållös.