Jehovas Vittnen

Bara ordet avfälling får mig att resa ragg.

Jag är inte avfälling. Jag slutade tro. Att jag, sedan jag lämnat JV, har lärt mig saker om organisationen som det aldrig talades om där, har fått mig att förstå att jag har varit grundlurad i åratal.

Elakt? Nej.

Det finns många fina saker med JV, bl.a. den fina gemenskapen. Men observera att den är villkorlig. Har du varit medlem, men lämnat, så är det ajöss med gemenskapen. Före detta vänner, även ens egen mamma går förbi på gatan utan att titta på dig (ja, detta har hänt mig, personligen).

Elakt? Nej, däremot sanningen.

Hur menar du nu, kanelbullmamma?

Jahaja. Är du JV eller?

Ok.
Förstår inte varför man inte skulle kunna prata i så fall, men det är jag det.

Jag struntar fullkomligt i om bibelns gud har ett namn som ska användas eller inte.

Vad jag bryr mig om är huruvida de som påstår sig följa bibeln gör det eller inte. Och om de har denna "kärlek inbördes" som kristna skulle ha.

Jag fann inte den äkta kärleken inom JV tyvärr. Däremot har jag fått känna otroligt mycket kärlek när jag lämnade sekten; av människor som bekänner sig som troende, agnostiker, ateister... även totala främlingar.

En gud som skulle acceptera att man "bara" visar kärlek mot dem som tror på samma sak som en själv ger jag inte mycket för.
Dessutom var det inte så kärleksfullt i sekten som medlemmarna vill ge sken av. Och tro mig, jag vet - jag var medlem i 38 år.

Och som sagt var - den kärlek jag upplever bland "världens" människor är långt ifrån ytlig. Tvärtom - den är osjälvisk, utan baktankar, spontan.

Det finns otaliga personer i världen som vägrar delta i krig, som lever ärligt, som gör gott - så det är långt ifrån unikt för JV.

Om han finns och är allsmäktig så antar jag att han skulle höra en bön oavsett hur den tar sig uttryck?

Nej, jag förvränger inte vad du säger, utan jag ger min bild av hur det egentligen är.

Bara för att ta ett ytterligare exempel (utöver vad Oates skriver) så kan jag berätta hur jag hade det de sista ca 5 åren i församlingen. Min far, min syster, min make var alla svårt sjuka. De fick full stöttning av sjukvården, och absolut också mycket stöd av äldste i församlingarna.

Sen fanns där jag - utbränd, slutkörd tvåbarnsmor (varav ett barn med ett handikapp) med en make som i perioder var inlagd på psyket. Hur många vänner kom hem till mig för att hjälpa mig mitt i det svåra? Inga. Jag drog hela lasset, utöver ett heltidsarbete, plus den oro som följer av att för det första ha ett handikappat barn och för det andra en make som led av svår psykisk sjukdom. Lägg därtill andra svårt sjuka familjemedlemmar, och oron för dem. Jag var så TRÖTT, så trött. Men det var få som visade kärlek. Lite avlastning i det läget hade inte suttit helt fel, faktiskt.

Låter jag bitter? Vet du, det kanske jag är, men det är sanningen. De äldste satt hos min make på sjukhuset, men hos mig satt ingen.

Nej, jag bad inte om hjälp. Jag ORKADE inte be om hjälp.
Det fanns inte krafter till annat än att försöka överleva.

Att jag klev ur var en process som tog tio år. Jag hade slutat tro, och orkade inte med hyckleriet längre.

Om det varit tufft? Ja, för fasen! Att ens familj och sk vänner behandlar en som luft har liksom den effekten.

Men det var inget val längre, det var en nödvändighet. Jag hade inte levt idag om jag stannat.